Jag önskar att jag skulle orka ha en aktiv blogg. Jag skulle behöva det. Jag har ju så mycket att skriva. Det vore inte så svårt egentligen, att börja posta ett inlägg här då och då. Problemet är att andra människor än jag kommer att läsa det. Och än en gång kommer ett stort hål av prestationsångest växa fram i min mage, trots att jag vet att det inte är någon stor grej, det här med att ha en blogg. Det spelar ingen roll om man inte skriver fantastiskt varje dag, försöker jag intala mig själv, men ångesten finns ändå där och skaver. Vad skönt det vore, egentligen, om den inte skulle finnas där i allt jag gör. Den där undran om hur andra kommer se på mig. Vad "folk" kommer säga. Oftast säger de ju så lite, nämligen, och det är jag medveten om. Men det räcker inte.

Hm, justja, jag har ju en blogg, kom jag på alldeles nyss. Gick in och läste några inlägg, och kände ungefär "blä". För gud vad pinsam den är.

Och nu har jag alltså skrivit det här inlägget för att visa att "JA JAG VET ATT MIN BLOGG ÄR SKITTÖNTIG, JAG TYCKER INTE NÅGOT ANNAT OCH JAG TROR INTE ATT JAG ÄR NÅGOT...... OCH DET VAR FAKTISKT ETT OCH ETT HALVT ÅR SEDAN JAG SKREV DET MESTA AV DEN HÄR SKITEN OCH JAG HAR VÄXT UPP NU, JAG HAR BLIVIT COOL!!!!!!!!!!JÄTTECOOL.... JAG LOVAR...........".

Fast vid närmare eftertanke så är ju också det skittöntigt. Att behöva berätta en sådan sak. Speciellt på en sedan år tillbaka bortglömd blogg. Så stryk det där sista, det om att jag har blivit cool. Jag är fortfarande töntarnas tönt, men jag jobbar på det. Okej?

Jag är trött och kreativ. Det brukar vara då som mina bästa inlägg skrivs. Har jag i alla fall för mig? Jag har inte skrivit på säkert ett halvår. Inte på riktigt. Jag har saknat det faktiskt. Mycket. Men jag har inte haft något att säga heller. Det har jag nog inte nu heller. Hade jag det när jag bloggade som mest? Nej, inte då heller. Det här med bloggande är nog inte min grej. Pressen i att regelbundet vara tvungen att trycka ur sig något intressant och intelligent har aldrig fått mig att skriva något bra. Varför bloggar man? Om man heter Blondinbella finns det såklart tusen anledningar till det. Pengar, till exempel. Men jag? Varför ska jag blogga? Jag får väl inte något ur det alls, egentligen. Förutom just det att jag kan skriva av mig.

Nej, jag vet inte. Jag kanske sätter igång igen. Kanske. Även fast det mest är jobbigt.

Och det här blev inget vidare inlägg heller.

Gardasil - vaccin mot livmoderhalscancer. Det var reklam på stan, på TV, på Bilddagboken, på Tjuvlyssnat, på min egen blogg. Det förföljde mig liksom. Och visst ville jag vaccinera mig mot de virus som orsakar det, och därmed också minska risken till en hel del andra sjukdomar också. Jag är ju inte ens rädd för sprutor, och Birre som hade tagit sin första spruta sa att det inte gjorde ont. Så småningom var det min mor som gjorde slag i saken och köpte ett recept av vår granne. 400 kronor kostade det. Därefter fick hon åka in till apoteket och köpa själva sprutan, vilken kostade 1600. Med tanke på att den där sprutan kan komma att rädda mig från cancer så var det kanske inte så farligt, men mamma tyckte att det sved ändå. Jag ska ju ha två sprutor till, också.

Så en onsdag var det dags för själva spruttagningen. Jag var rätt nervös, faktiskt, för Birre hade tagit sin andra spruta och sa att den gjorde skitont. Jag var dessutom hungrig innan, så jag köpte mig en hamburgare på Burgerking innan. Jag som inte gillar deras mat. På vägen dit gick vi förbi ett par tuffa killar i tioårsåldern, som varken mor min eller jag la särskilt stor notis vid förrän den ena högt ropade: "DU ÄR SNYGG!". Då vände vi oss båda mot honom, men komplimangen hann inte ens sjunka in förrän den följdes av ett "NOT!". Killarna garvade och mamma och jag log, för när någon uttalar "not" som "natt" kan man knappast annat. Björn Gustafsson är kanske inte något vidare bra föredöme för småpojkar, trots allt.

Snart kom vi fram till den lilla mottagningen. För den var verkligt liten, och den stora palmen som stod placerad i mitten av rummet gjorde knappast det hela bättre. Dessutom var det fyllt med oroliga flickor i min egen ålder som alla väntade på den fasansfulla nål som snart skulle stickas in i deras vänsterarm. Efter att till slut ha fått tag på rätt kölapp satte vi oss ner i en av de osköna fåtöljerna, och strax därpå var det vår tur. Jag fick ge mitt namn och mitt personnummer, och som vanligt gav jag fel. Det här med personnummer är något riktigt knepigt för mig. Till exempel hade jag en period i femman då jag envisades med att lämna fram min mammas jobbs telefonnummer istället för mitt personnummer. På vaccinationsmottagningen var det dock de sista siffrorna som jag blandat ihop.

Hur som helst, vi fick vänta ytterligare, för att till slut släppas in i ett litet rum med vitmålade väggar. En trevlig kvinna i vit sjukhusrock bad mig att slå mig ner på den hårda bristen med papperslakan på, och det gjorde jag också. Hon gjorde i ordning sprutan och ställde några frågor, hela tiden med ett snällt leende. Mitt hjärta dunkade hårdare för varje sekund, samtidigt som jag gjorde allt för att slappna av. "Om man inte är avslappnad så svimmar man", hade någon vänlig själv tidigare berättat för mig, men just den kommentaren var det som gjorde det hela så svårt för mig.
Sköterskan frågade mig om jag ville sitta eller ligga, och jag valde att sitta, för jag visste att ligga gör man bara om man planerar att svimma. "Då kör vi då", sa den leende munnen och jag nickade sammanbitet. Slappna av nu, Filippa.

Aj. Det kändes som om en nål bara sköts rakt in min arm och igenom min muskels vävnader, för att sedan obarmhärtigt dras ut med detsamma. Men vänta, det var ju också det som hände. Ja, inte var det skönt i varje fall. Jag fick ett litet plåster och så lämnade vi mottagningen, jag med min lite halvt avdomnade arm hängande längs sidan. Trots allt kändes det inte så jättehemskt, för så ont gjorde det ju inte. Dagen därpå var smärtan borta.


Ey, ett lyckligt slut. Dock kom det onda tillbaka i förrgår, och nu känns det ungefär som när jag hade brutit armen och det bara nästan hade läkt. Inte jätteont då jag har den avslappnad, mer ont då jag lyfter på den. Mamma sa att det skulle bli bättre om jag simmade tusen meter, och jag gick på det och följde med henne till simhallen igår. Det blev värre. Aj.

Jag funderar allvarligt på att lägga ner min blogg. Den är ful och jag skriver tråkiga saker. På grund av långa uppehåll mellan inlägg har jag tappat så gott som alla mina läsare.

Yes, ännu ett onödigt och tråkigt inlägg skrivet. Coolt.

Just exakt då jag postade mitt förra inlägg fick jag en redig Déjà vu. "Det här har jag varit med om förut". Självklart har jag varit med om det förut, jag har väl psotat ett fyrtiotal inlägg under min tid som bloggare, men nu var det inte som vanligt. Det högg tag i magen på mig, och plötsligt såg jag en konstigt skulptur i form av en massa olika kuber som tillsammans bildade ett kors framför mig, och mitt på korset hängde Jesus. Han såg väldigt liten ut, den stora, vita kub-skulpturen var mycket större och tjockare än hans späda kropp. Bakgrunden var vinröd och Jesus såg varken skadad eller sorgsen ut. Han hade en lång, vit skrud på sig och armarna var utsträckta. Han log inte, men såg rätt snäll ut.
En ganska fridfull bild hade det nog varit om jag inte genast lagt märke till blodpölen under honom, och bloddropparna som rann från hans skrud, dock helt utan att lämna några fläckar.
Fräsigt värre.


Jesus loves yah
Kantarella

Aj, min blogg är oaktiv.
Ja, det är den. Yes it is. Si, si.

Saken är den att jag bara inte klarar av att skriva dagboksinlägg. Eller jo, visst kan jag berätta vad jag gjort under dagen, men är det inget alldeles extra skitul så känns det bara så tråkigt. Är det kul för folk att läsa om att jag har mycket läxor, eller att jag funderar på att färga håret? Kanske, men inte kul för mig. Jag vill skriva om viktiga saker. Jag vill ha bra åsikter och kunna skriva dem i min blogg. Tyvärr har det inte blivit jättemycket seriösa inlägg här än, men jag tycker i alla fall att jag lyckats hålla mig borta någorlunda från dagboksträsket.
Jaja, nu ska jag i alla fall bli mer aktiv. Mer aktiv, mer viktig, mer smart, mer tuff. Jag tror tyvärr inte att jag blir det genom att få ämnen av andra att skriva om, för jag tycker faktiskt att det känns rätt krystat att skriva om en sak även om man inte irktigt känner för det, bara för att man blivit tipsad om det av någon. Dock är det alltid lika kul att ge tips om vad folk ska skriva om, så det är bara att fråga på om man vill ha något sådant. Om man har gett mig något trevligt tips om vad jag ska skriva så kan man nog faktiskt ge upp det hela, fr jag har glömt bort och har kanske ingen vidare inspiration till att skriva om just de sakerna. Har man något man hemskt gärna vill att jag ska skriva om så kan man ju lägga in en kommentar om det i alla fall, för då ställer jag självklart upp.

TOTALT ointresant inlägg, men det är i alla fall en uppdatering. Minst två per vecka ska jag försöka få till framöver, gärna om något intressant då också. Fortsätt titta in på min blogg, kära läsare! Än finns det hopp!

Kött, kött, kött. Charkdisken är fylld med dessa rosa, råa kroppsdelar. Kossa, gris, häst - en hel del olika djur har blivit styckade för att hamna i detta rosa hav. Någon slags fläskbit fångar min blick. Efter att ha tagit en närmare titt ser jag, det är ju ett par lår som ligger där. Ett par halva lår som tidigare tillhört en gris. Jag tycker mig förstå att det är skinnet som är kvar ytterst, bara det att de hyvlat av de allra yttersta lagren. Med äcklad blick går jag närmare, läser bäst före-datum och förpackningsdatum. Undrar när grisen dött, hur länge den fick leva. Hade den ett trevligt liv? Gjorde det ont för den att dö?

Snart ser jag att det finns flera grislår i förpackningar intill. Jag räknar inte, men minst fem måste det ha varit. Det är alltså fem olika grisars efterlämningar jag har framför mig. Fem grisar har mördats för att sedan få sina lår uppradade i en affär, för att förhoppningsvis bli köpta och uppätna. Annars blir de helt enkelt slängda.

Samtidigt så vet jag, att om köttet skulle tillagas så skulle det inte likna en gris längre, och om jag blev serverad det så skulle jag äta med god aptit och utan samvetskval. Även om jag faktiskt vet att djuret jag äter förmodligen haft ett helvete till liv. Kul. Jag vill bli vegetarian, men jag vill inte. Kött är gott. Varför sluta med något jag gillar, liksom? För att visa att jag inte sympatiserar med de hundratusentals mord som sker varje år? Nej. Orka.

Måste sluta skriva nu. Jag skall gå och avnjuta en utsökt fläskfilé.

"Vad är konst?
Konst är något som görs av konstnärer.

Vad är en konstnär?
Någon som gått en konstnärlig utbildning
eller någon som hängt ut sina verk på muséer eller gallerier."

Det fastställde min bildlärare Gunnar häromdagen. Visst kan man förenkla det som så, men resonemanget innehåller vissa brister. Till exempel skulle det leda till att jag var en konstnär, för när jag gick i lågstadiet hade mitt fritids gallerier och utställningar där alla vi barn fick hänga ut våra tavlor och teckningar. Jag frågade Gunnar om det låg till så, och det gjorde det tydligen. Visst vore det väldigt trevligt att kunna titulera mig som så, men inte fasen är jag någon konstnär! Det enda jag gjort är att måla en hund med en godispåse på huvudet, och det var typ tusen år sedan. Det hörs ju till och med på det hur knäppt det är! Någon som helt saknar konstnärlighet, för jag är ärligt talat inget vidare på att måla, tycker inte jag ska få kalla sig konstnär, och det tycker jag de flesta borde hålla med om.

Det vi skrev skulle också innebära att någon bra mycket mer konstnärlig typ än jag inte skulle kunna få kalla sig konstnär ifall att den inte hängt ut på något galleri. Tänk om Picasso, Dali eller da Vinci himself hade levt som enstöring och aldrig hängt ut något? Eller kanske varit lite extra trotsiga och vägrat visa upp sina verk på det sättet? De är lika mycket konstnärer ändå, även om de skulle motsatt sig just det här med gallerier.

Jag tycker i alla fall att det låter helknäppt.

Något annat konstigt som jag tycker är det vi fick skriva till idag.

"Konst är ett föremål som förlorat sin funktion."

"Vadå, är mitt trasiga Gameboy konst då eller?", ropade någon genast ut då. "Javisst", svarade Gunnar. Ett trasigt Gameboy, inte fasen är det konst. Jag orkar inte ens hålla någon längre förklaring till varför jag inte tycker det, det säger ju sig självt.


Jag undrar verkligen vem som har skrivit dessa konstiga regler, och jag undrar också hur min bildlärare kan stå och lära ut något så knäppt. Jag tror aldrig han ens ifrågasatt det, för allt han sa lät som en hel självklarhet. Därför var det så gott som omöjligt att själv försöka få honom att göra det, och när jag drog upp exemplena om mig själv som konstnär och det trasiga gameboyet så bara nickade han och sa att, ja, så var det. Men det hörs ju att det är fel, fel, FEL! Och ja, det var bara det jag ville säga.


Tschüss. 

Måndagen den sjuttonde mars.
Klockan är sju då jag slår upp mina trötta ögon för att stiga upp till ännu en underbar dag. En kvart tidigare är tiden då jag egentligen skulle ha gått upp, men en trasig väckarklocka förhindrar de planerna. Trots att jag vet att jag redan är efter i tidsplaneringen bestämmer jag mig för att vila ögonlocken ytterligare, bara någon minut. Tjugo minuter senare vaknar jag och har nu plötsligt fått väldigt bråttom. Jag går på toa, kränger på mig en tröja och tar upp långkalsongerna för att sätta på mig dessa. Då plötsligt får jag något slags obeskrivligt infall, slänger tillbaka mina långisar i lådan och tar därefter på mig ett par jeans.
"Äh, det är växthuseffekt och varm vår. Jag behöver dem inte längre", resonerar jag och går ner för att äta frukost. Helcrazy, jag vet, men faktiskt sant.

En tallrik med yoghurt och ett glas juice och jag har bara tandborstning kvar tills jag är skolklar. Då plötsligt fastnar blicken på något vitt utanför fönstret. Snö. Dagen efter en varm, härlig vårdag snöar det. Och det mina vänner, är inte normalt. Jag får helt enkelt gå upp och sätta på mig ett par långkalsonger igen, vilket inte är alls roligt när man alldeles nyss varit inställd på en varm och mysig vårdag.

Som sagt, det är inte normalt. Varken denna snabba temperaturändring eller det faktum att vi har haft vår i månader redan. Februari måste ha varit värmerekord, och det gör mig bara deprimerad. Växthuseffekten är boven i dramat, skulle jag vilja påstå. Även till att det nu plötsligt har blivit kallt. Nej, jag har ingen speciell anledning till det, jag bara tror. Min teori går så här:
Nu när det blivit allt varmare börjar också allt mer vatten avdunsta. Avdunstat vatten åker uppåt, uppåt, uppåt, och högt uppe är det väldigt kallt. Därför blir vattnet helt enkelt till snöflingor, men väldigt tunga sådana eftersom de innehåller mycket vatten. Tunga föremål faller snabbare än lätta, och flingorna få upp en väldans fart. Det går så snabbt att de inte hinner bli till vatten innan de når marken, men då de till slut gör det så blir det i form av slask.

Okej, kanske inte jättetrovärdigt, men för tillfället det enda sätt jag kan komma på att ge skulden till växthuseffekten på, och det vill jag väldigt gärna göra. Nu tänkte jag avsluta detta väldigt, eh, smarta inlägg. Och finns det något bättre sätt till det än att uppmana alla till att göra det de kan för att stoppa växthuseffekten? Nej!

Människor, det är dags att agera! Växthuseffekten finns och håller på att höja vår temperatur, och den gör det just exakt NU. Därför måste vi göra något, och det NU. Innan allt är förstört. Vad kan man göra för att förhindra denna stora miljökatastrof?

• Åk buss och tåg istället för bil! Mycket miljövänligare.
• Flyg inte för ofta! Är det verkligen värt att åka till andra sidan jorden för att bada?
• Energilampor! Både miljövänligt och ekonomiskt! Tvinga föräldrar att köpa eller ta saken i egna händer.
• Låt inte lampor vara tända dagen lång!
• Se till att ha dörrar och fönster stängda för att inte släppa ut allt för mycket onödig energi! ?   Låt inte datorn stå på standby, stäng av den helt istället!

Och, eh, en del andra grejer. Vill ni ha mer tips så är det bara att söka upp på Google eller något.
Ja, när vi ändå håller på kan jag ju passa på att berätta vad som händer om denna växthuseffekt nu inträffar.

• Temperaturen höjs! Detta behöver inte betyda att det blir varmare för oss nordbor, det finns teorier om att golfströmmen inte skulle klara av en sådan temperaturförändring. Det är den som förser oss med värme! Iskallt blir det här uppe då. Om så inte är fallet så är det väl ändå inte särskilt kul med slaskiga vintrar utan riktig snö?
• Våra poler smälter! Arktis area har redan minskat ordentligt. Om hela Arktis skulle smälta så skulle det innebära att vattennivån skulle höjas med flera meter, och om den gjorde det så skulle till exempel en stor del av Linköpings grannstad Norrköping och allas vårt Göteborg översvämmas. Nederländerna, som redan har svårt med att hålla vattnet borta, skulle så gott som helt försvinna.
• De som skulle drabbas mest om polerna smälte bort är så klart de som bor där. Isbjörnar, sälar och valrossar förlorar sina hem. Det finns exempel på isbjörnar vars isflak brutits ifrån större isberg och flutit iväg, det var inte länge sedan en isbjörn klev iland i Ryssland, och där hör den ju inte precis hemma! Sälmammor simmar iväg efter mat, men drunknar utan att ha fått tag på något och lämnar därmed sina ungar till att svälta ihjäl.
• Tusentals miljöflyktingar! När Thailand, Sri Lanka och andra fattigare ställen översvämmas kommer de alla att fly uppåt oss i Sverige som har det bra. Ökad folkmängd leder till ökat behov av vatten, arbeten och annat. Arbetslöshet och väldigt dyrt vatten blir följden av det. Fler människor kommer att få trängas i städerna, och när många trängs blir det mer brottslighet.

En hel del andra grejer också, men jag har faktiskt inte lust att räkna upp alla. Jag är redan deprimerad.

Hjälp till att rädda världen innan det är för sent.

Peace, folks. Släck lampan efter er.

Ni som har några planer på att se pjäsen "Kamratstödjaren" bör låta bli att läsa detta. Om ni trotsar mig och läser ändå, var snälla och avslöja inget om handlingen för klasskamrater/andra som ska se den.

Måndag förmiddag. Klassen ska få äran att se på en pjäs, vilket alla är väldigt glada över. De som inte vill erkänna att de faktiskt skulle kunna få ut något ur pjäsen, tycka att den är bra, ursäkta sitt glada humör med "Vi slipper ju i alla fall gympan".

Redan innan vi kommer in i fritidsgården där den ska hållas viskas det. "Alltså, hallå, det är två killar som typ hånglar och allting, de bara smeker varandra och allt är skitäckligt! Det var en i C1 som sa det, seriöst, jag kommer fan spy", låter det. Någon berättar att hon inte kommer stå ut, hon kommer gå fram och avbryta hela spelet för att det kommer vara så äckligt. Själv försöker jag skickar arga blickar och säga att det inte alls är äckligt, samtidigt som jag hyssjar ner det hela. Kul att veta slutet innan, liksom? Hälften av klassen får reda på vad som händer, men de flesta killarna går in i salen utan att ha en aning om det hela.

Pjäsen sätter igång. De flesta är redan inställda på att det kommer bli skittråkigt, det är bara två skådespelare och nästan ingen rekvisita över huvud taget. Vid andra scenen ändrar de flesta åsikt, en hel massa skämt om klamydia och herpes får alla att skratta och många vrider generat på sig.
Efter ytterligare scener framgår det att en av karaktärerna är gay. Folk viskar lite med varandra men är inte direkt chockade, han har ju hel tiden verkat lite så där lagom mysko som ju bögar ska vara. Chockade blir de däremot då den "tuffe" karaktären plötsligt kysser töntkillen, några scener framåt. Om man nu kan kalla det kyss. En puss på munnen, snarare. Inga tungor eller något. Jag ser mig omkring med en "vad var det jag sa"-uppsyn. Jag hade ju sagt att det inte skulle vara äckligt. Killarna bakom verkar dock inte dela min uppfattning. Jocke J sitter och låtsas kräkas, upprepar gång på gång "Fy fan alltså! Fy fan vad äckligt, jag spyr", Mattis och Tim håller med. Crossnördarna är röda i ansiktet, även de chockerade och generade. De vet inte riktigt vad de ska tro.
Tuffa tjejerna ger varandra blickar, de ser rätt äcklade ut de med. Själv sitter jag där och känner mig ganska hopplös, jag vill skrika ut att det inte var något äckligt alls. Men det kan jag inte. The pjäs must go on. Och det gör den.

I nästa scen får vi se de omtalade smekningarna, som egentligen bara var en smekning i singularis. Om det ens var det? Det hela gick i alla fall till som så, att den ena av dem lade sin hand på den andres lår. Höll kvar den i, vad kan det varit? Fem sekunder, kanske. Jocke bakom frustar ännu mer nu, "Fy fan alltså". I scenen kramas de en gång också, möjligen två. Det är allt. Allt är väldigt o-äckligt. Med en kille och en tjej så hade ingen ens reagerat. Tydligen är den skillnaden väldigt stor för vissa, eftersom många knappt kan stå ut med att se det. Men alltså, kärlek som kärlek? Spelar verkligen könen så stor roll? Bara för att någon råkar bli kär i någon som inte tillhör "rätt kön", ska den då bli dömd till att äckla och chocka folk i resten av sitt liv? Mötas av fördomar var den en går?

Några av frågorna ställde jag till killarna, där efteråt.
"Jag blir äcklad, det finns inget jag kan göra åt det. Nej, det hade inte varit lika äckligt med en tjej och en kille, det är bara bögar som är det. Om det varit tjejer däremot...", svarar Jocke J. Därefter urartar det hela i en diskussion om tjejer som hånglar, eller något. Jag stannar inte för att lyssna, utan går därifrån. Innan dess lyckas jag få ur crossnördarna, att lite äckligt var det nog allt. Ingen av dem har något emot homosexuella, de är bara äckliga.

Och hur kul vore det om någon av dem som satt med råkade vara homo? Skulle det bli så kul för den att "komma ut ur garderoben" då? Är det inte tillräckligt svårt ändå, även om man slipper veta att man kommer mötas av en värld av fördomar och puckon? Bläk, jag blir arg. Irriterad. Det var en bra pjäs, jag tyckte om den, men jag hade hoppats på att den skulle ge folket i klasen men bättre inställning till homosexualitet, men den verkar snarare försämrats. Jag har hur som helst fått en sämre inställning till min klass, det är en sak som är säker.

Det är onsdag, svenskalektion och vår lärare Åsa har med sig en ångmaskin. Liksom resten av klassen kastar jag mig fram för att få plats längst fram, för att sedan som hypnotiserat se hur hjulet snurrade och röken stiga upp ur skorstenen, också det gör de flesta andra av mina klasskamrater.
"Får jag tuta?", frågar jag hänfört och ser frågande på Åsa. Till svar får jag att det gick bra, och så tutar jag två gånger. Pipi, pip. Wow. Jag fick titta i tidningen Åsa fått med i förpackningen, på alla små saker man kan köpa till.
"Jag skulle vilja ha sågen... Och den där! Kolla, den där kan borra som ett hål! Titta på hästen!", säger jag och pekar ut de saker som jag skulle vilja ha, trots att jag inte ens äger någon ångmaskin. Det är mer mig själv jag pratar med än någon annan.
Ett bryskt uppvaknande i form av en armbåge i ryggen fick mig att se mig omkring. Ha, kolla crossnördarna! De ser helt trollbundna ut! Och Johannorna! Hahaha! Men vänta? Var inte jag också en av dem sekunder tidigare? Satt inte jag där som en liten unge och stirrade alldeles nyss? Är det inte att kasta sten i sitt eget glashus, att skratta åt folk som gör detsamma som en själv, även om man bara gör det i tankarna?
Jag struntar i att fundera vidare. Vilar ögonen på hjulet. Runt, runt, runt. Pip, pip, pip.

Lektionen fortsätter med en minst sagt svängig låt om ångmaskiner. Alla i klasen sjunger, mer eller mindre högt.
Jag sjunger högt. "Då går jag ner i min källare, där lever jag sällare, för där har jag kvar min gamla ångmaskin", pip, pip. Då lektionen är över fortsätter vi alla gå och nynna på sången, förutom då jag och mina vänner som sjunger högt. Många tittar säkert snett i korridoren, men det märker jag helt enkelt inte. Först då vi är ute på skolgården möts vi av en mer uppenbar form av motvilja, då Jonte Karlsson dyker upp precis bakom och väser fram ett "Moget". Jag blir lite förvånad över att bli beskylld för att vara barnslig så här på torsdagseftermiddagen (för hans "moget" var ironi), men att det är just han förvånar mig inte ett dugg. Jonathan har haft ett horn i sidan till mig ända sedan vattenglas-incidenten förrförra året. Det ord som var menat till en förolämpning var tydligen inte nog, för nu går han fram till mig och petar på min mössa, för att sedan springa därifrån innan jag hunnit reagera. Återigen, förvåning. Varför komma fram och peta på någons mössa, liksom?

Hur som helst, vi svarar med att höja våra röster ytterligare och avfyra våra trevligaste leenden mot lille Jonte som försvinner iväg framför oss. Vi tror att vi blivit av med honom för den gången, men så plötsligt, när vi ställt oss i gräset i väntan på bussen, ser jag en sten komma farande. En miss. Efter att ha sträckt på mig ser jag honom, tillsammans med en kompis står han en trettio meter bort och kastar sten. På oss. Pojken som alldeles nyss kallade mig omogen står och kastar sten. Birre flyttar på sig, och även Fredrik tar skydd. Jag står kvar och stirrar på honom. Liksom, kasta sten? Han förvånar mig för en tredje gång. Hans beteende hör väl hemma på lågstadiet, om ens det? Det finns bara en sak att göra.

"Då går jag ner i min källare, där lever jag sällare, för där har jag kvar min gamla ångmaskin!", gång på gång, högre och högre. Egentligen är jag trött i rösten och har inte lust att stå och sjunga mer, men så länge han fortsätter kasta kan vi inte ge upp. Til slut gör han i alla fall det, och vi kan äntligen tystna och gå och diskutera kossor som parar sig med Sofia L.

Jag skulle kunna ägna hela det här inlägget till att beskriva hur otroligt dum JK är, men jag låter bli. Istället väljer jag att koncentrera mig på det här med mogenhet. Är jag omogen? Är jag barnslig? Om man dömer efter mitt första stycke så tycker jag ju själv det, i alla fall tycker jag att mitt beteende är barnsligt, fast sedan när jag kommer till den punkt då JK kallade mig omogen så känner jag mig genast mognare. För, inget JK säger är sant, eller hur? Eller är det barnsligt att gå och sjunga högt? Om det är det så vet jag inte om jag vill bli mogen. Jag trivs bra här, under min korkek.


Det känns som om jag borde utveckla mina tankar och mitt resonemang lite här, men det tog liksom stopp nu. Eftersom att jag ändå skrivit en bit väljer jag att ladda upp ändå. Det var ju ett himla bra tag sedan sist. Jag ska bli mer aktiv nu, jag lovar. Det var sportlovet som fick mig att komma av.

Ja, allt för idag nu i alla fall. Puss på er, eller något.

Sofia har gett mig det så gott som omöjliga uppdraget att skriva om dansbandsamusik. Fem positiva saker och fem negativa. Det försnämnda lär bli svårast. Jag har så gott som ingen erfarenhet inom dne här musikstilen, har aldrig lyssnat på det, och drar mig för att komma i kontakt med det överhuvudtaget. Det är emellertid inte den värsta musikstil jag vet, ibland kan det ju faktiskt vara ganska... mysigt? Just nu lyssnar jag på "Leende guldbruna ögon" med Vikingarna för att komma i stämning.

Okej, de negativa först. Blir nog lättast att börja med det.

1. Takten. Du du du du, liksom. Du vet vad jag menar, det där som är så karaktäristiskt för just dansband. Den är väldigt jobbig, har ingen speciell anledning till varför jag tycker det. Det bara är så!
2. Falska, påklistrade leenden.
3. Christer Sjögren. Nej, nej, nej! Jag kan bara inte med honom. Har ett sådant där "folkkärt leende" som egentligen bara är ett sådant som står i punkt 2.
4. Texterna. Så klichéartat. Handlar alltid om att personen är kär i någon vacker flicka, aldrig något annat.
5. Refrängerna. Klämkäckt svängiga, klistrar sig fast vid hjärnan och vägrar försvinna.

Så var det svåra kvar.

1. Buggen! Jag älskar bugg. Kanske för att jag själv är så duktig på det? (Jag + Fredrik + Bugg = schmachensie!)
2. Gemenskapen! Jag har aldrig själv upplevt den, jag gillar ju som sgat inte dansband, men jag ser att de har det jäkla trevligt, de dyrkande fansen som står längst fram vid scenen för att försöka möta Christer Sjögrens leende ögon.
3. Cowboyhattar. Jag föknippar dem med dansband, jag har fått för mig att det är ganska vanligt i de kretsarna? Det är hur som helst fint. Väldigt fint.
4. Mage
5. Prutten

Ja, jag lyckades nästan i alla fall! Försöka duger, heter det ju.


Ovan ses ett fint fan till Vikingarna som står och viftar med sin skiva (?).


Allt für mich. BajskorveN!

En tågresa

Jag och min bror sitter på Kustpilen, på väg hem till Linköping. Jag äter på en klubba och lyssnar på iPod, Petter läser i en tidning. Har en sådan där molande känsla i magen, orolig. Jag känner mig... iakttagen. Fundersamt ser jag mig omkring, varken brunkrämsflickorna bredvid, den sovande pojken, motorcykelkillen eller punktjejen mittemot mig har ögonen på mig. Konstigt. Jag bestämmer mig för att strunta i det hela, betrakta våren utanför fönstren istället.

Då plötsligt ser jag: ett par ögon. Utanför fönstret? Nej, det är en spegling. Punktjejens sminkade ögon är rakt på mig, vi ser varandra rakt in i ögonen. Genom fönstret, liksom. Hon försöker psyka mig. Psyka Filippa Kalas. Hon har skaffat sig själv ett problem, det går ju nämligen inte att psyka någon som vägrar titta bort. Jag vägrar titta bort. Så intensivt jag förmår möter jag hennes blick, hon klarar bara några sekunder. Sedan börjar hon pilla upp ett redan stort, uppklippt hål i sina jeans. Höjer volymen på sin mp3, spelar Nightwish. Deras nya hit. Hon känner nog mina ögon på sig, skruvar sig besvärat. Byter till Sex Pistols, sedan Ebba Grön. Min egen iPod är numera pausad, det är därför jag hör allt. Jag funderar över om hon inte får hörselskador av den höga volymen som hon ju måste ha i sina lurar. Till slut ger jag upp uttittningen, slutar titta på henne i glaset. Hon vägrar ändå se på mig. Jag sätter på iPoden igen, bläddrar förstrött i tidningen som Petter nu lagt ifrån sig.

Känslan återvänder. Den här gången vet jag vem det är som betraktar mig, och mina blick går direkt till fönstret. Den här gången viker hon inte av lika lätt. Länge håller hon i, minst en halv minut, men jag ger inte vika. Fortsätter stirra, ler mot henne den här gången. Ha! Det knäckte henne, hon tar upp sin mobil och börjar pyssla med den istället. Jag fortsätter stirra mot hennes ögon, som till en början vägrar lämna mobilens skärm, men efter ett tag letar sig upp mot mina igen. Hela tiden samma mördarblick. Verkligen hatisk. Inte bara "Jag hatar dig". Mer "Fuck you, du är ful. Jag hatar allt och alla, du ska inte tro att du är något va. Torka av ditt äckliga flin, skaffa ett liv. Låt mig vara ditt jävla pucko. Jävla fjortisfan, Fuck the world (ftw)". Jag skräms, faktiskt. Vill inte ge upp. Det är en tävling, en tävling där jag har övertaget. Kan inte ge upp. Måste kämpa. Kämpa. Kämpa.

"Tåget är strax framme i Linköping. Linköping nästa. Tåget närmar sig slutstation. Linköping nästa."

Punktjejen viker av med blicken en sista gång. Jag vann. Ha.

Jag skulle ju inte gå på Kent. Jag hann inte skaffa biljetter och sörjde inte precis över det eftersom att jag inte lyssnar på dem. Jag satt hemma i soffan med SO-boken i knät, inställd på att spendera kvällen med plugg inför det stundande provet. Så ringer telefonen, och jag svarar naturligtvis. Det är pappa som låter lite så där lurig på rösten, och till slut får jag ur honom att han via jobbet fått biljetter till Kent. Jag borde nog blivit lycklig, men jag förstod att det skulle bli näst intill omöjligt att kombinera högt betyg på SO-provet med en konsert. Därför fick jag panik. Jag tackade i alla fall glatt och lade på, och började råplugga. Så hände lite till därhemma, som jag inte orkar skriva. Det är bara tur, för det vore oerhört tråkigt att läsa om, misstänker jag. Hur som helst kom vi fram till Cloetta Center där efter ett tag, och så gick vi in genom dörren. In till en sådan där loge som företag får hyra. Pappas jobb hade tydligen blivit inbjudna i en sådan där. Som tur var behövde jag inte vara där under hela konserten, jag fick redan efter några minuter springa ner till plattan för att möta vänner som jag hört av via sms innan.
"Vi står typ längst fram", stod det.

Okej, tänkte jag. Vore inte vara så svårt att hitta dem. Det var när jag kom riktigt nära inpå folkhopen som stod framme vid scenen som jag förstod hur omöjligt det vore att hitta dem. Jag försökte först tränga mig in litegranna, men hindrades av hårda armbågar och arga blickar. Jag fick lite smått panik och ringde upp Ebba. "Vi står nästan längst fram, lite mer till höger", sa hon. Jaha, det gjorde det itne precis lättare. Jag ställde mig vid sidan och försökte komma på någon smart plan. Gjorde mig beredd på att få stå där bredvid ensam i resten av konserten.

"Fikaaaa!" En röst, någonstans ifrån. Jag ser mig förvirrat omkring och finner snart att den kommer ifrån flickan intill som står och dansar järnet. "Hej!" Jag låter nog väldigt konfunderad och var nog väldigt förvirrad till minen också. Det kunde man nog dock inte se i mörkret. Vem är det här, tänker jag. Jag känner att jag behöver säga något, får inte erkänna att jag inte känner igen personen framför mig. Jag har det blinkande ljuset från scenen rakt i ögonen, och allt jag faktiskt kan urskilja är ett blont hårsvall. Jag har ingen aning om vem det är. "Nej, men det är ju du!", säger jag och låter nog bra mycket säkrare än vad jag är. Nej, jag har ingen aning om vem personen framför mig är. Jag blir presenterad för dens kompisar, och snart sätter de allihop fart med att dansa igen. Men vad ska jag göra? Ska jag också dansa, eller ska jag fly? Jag står där en stund, gör lite tafatta försök till något som skulle kunna kallas dans till Familjens Kom säger dom.

Jag bestämmer mig för att dra mig undan. Måste få tag på Ebba igen. Ställer mig vid sidan, väntar på att någon ska svara. Familjen lämnar scebn, lysena tänds. Jag ser då att det är Becka som är dansaren! Ebba svarar, jag ber henne att säga till Fredrik att sticka upp armen ur folkmassan och vinka. Där är den, hans arm. Mitt ur gruppen med folk sticker den upp, med de välkända gamla armbanden på. Lycka! Jag ler i förbifarten mot Becka, hon ser det nog inte, samtidigt som jag tar all fart jag kan för att komma in bland alla, fram mot den vinkande armen. Armbågarna används för att klämma sig in. Snart ser jag Sofia, och så Ebba. Det är ett särskilt stadigt gäng emellan oss. Jag vågar nog inte trängta mig igenom. "Fikaaa!" Ett finger. Armband. "Ta taaaag", och jag tar tag. Fredrik drar mig igenom dem alla. Jag är framme. Jag klarade det.

Jag har aldrig trängts så mycket med så många under så lång tid någon gång i mitt liv tidigare. Man känner någons hand på ens rumpa, har ingen aning om vems av de sju personer omkring en det kan vara. Så mysigt, ändå. Kent kommer in, solen går upp. En bra konsert ändå. Mycket bättre än vad jag trott. Den där Jocke Berg brukar ju se så tråkig ut i TV-rutan. Det är något särskilt med att stå tillsammans med flera hundra andra och bara hoppa, sjunga. Fast jag sjöng inte. Jag kan inte låtarna. Allt luktar svett, prutt och dålig andedräkt. Så även jag själv. Mys. Kent.

Solen gick ner. Jag åkte hem.