Alban
Jag är trött och kreativ. Det brukar vara då som mina bästa inlägg skrivs. Har jag i alla fall för mig? Jag har inte skrivit på säkert ett halvår. Inte på riktigt. Jag har saknat det faktiskt. Mycket. Men jag har inte haft något att säga heller. Det har jag nog inte nu heller. Hade jag det när jag bloggade som mest? Nej, inte då heller. Det här med bloggande är nog inte min grej. Pressen i att regelbundet vara tvungen att trycka ur sig något intressant och intelligent har aldrig fått mig att skriva något bra. Varför bloggar man? Om man heter Blondinbella finns det såklart tusen anledningar till det. Pengar, till exempel. Men jag? Varför ska jag blogga? Jag får väl inte något ur det alls, egentligen. Förutom just det att jag kan skriva av mig.
Nej, jag vet inte. Jag kanske sätter igång igen. Kanske. Även fast det mest är jobbigt.
Och det här blev inget vidare inlägg heller.
Nej, jag vet inte. Jag kanske sätter igång igen. Kanske. Även fast det mest är jobbigt.
Och det här blev inget vidare inlägg heller.
Torbjörn
En tågresa
Jag och min bror sitter på Kustpilen, på väg hem till Linköping. Jag äter på en klubba och lyssnar på iPod, Petter läser i en tidning. Har en sådan där molande känsla i magen, orolig. Jag känner mig... iakttagen. Fundersamt ser jag mig omkring, varken brunkrämsflickorna bredvid, den sovande pojken, motorcykelkillen eller punktjejen mittemot mig har ögonen på mig. Konstigt. Jag bestämmer mig för att strunta i det hela, betrakta våren utanför fönstren istället.
Då plötsligt ser jag: ett par ögon. Utanför fönstret? Nej, det är en spegling. Punktjejens sminkade ögon är rakt på mig, vi ser varandra rakt in i ögonen. Genom fönstret, liksom. Hon försöker psyka mig. Psyka Filippa Kalas. Hon har skaffat sig själv ett problem, det går ju nämligen inte att psyka någon som vägrar titta bort. Jag vägrar titta bort. Så intensivt jag förmår möter jag hennes blick, hon klarar bara några sekunder. Sedan börjar hon pilla upp ett redan stort, uppklippt hål i sina jeans. Höjer volymen på sin mp3, spelar Nightwish. Deras nya hit. Hon känner nog mina ögon på sig, skruvar sig besvärat. Byter till Sex Pistols, sedan Ebba Grön. Min egen iPod är numera pausad, det är därför jag hör allt. Jag funderar över om hon inte får hörselskador av den höga volymen som hon ju måste ha i sina lurar. Till slut ger jag upp uttittningen, slutar titta på henne i glaset. Hon vägrar ändå se på mig. Jag sätter på iPoden igen, bläddrar förstrött i tidningen som Petter nu lagt ifrån sig.
Känslan återvänder. Den här gången vet jag vem det är som betraktar mig, och mina blick går direkt till fönstret. Den här gången viker hon inte av lika lätt. Länge håller hon i, minst en halv minut, men jag ger inte vika. Fortsätter stirra, ler mot henne den här gången. Ha! Det knäckte henne, hon tar upp sin mobil och börjar pyssla med den istället. Jag fortsätter stirra mot hennes ögon, som till en början vägrar lämna mobilens skärm, men efter ett tag letar sig upp mot mina igen. Hela tiden samma mördarblick. Verkligen hatisk. Inte bara "Jag hatar dig". Mer "Fuck you, du är ful. Jag hatar allt och alla, du ska inte tro att du är något va. Torka av ditt äckliga flin, skaffa ett liv. Låt mig vara ditt jävla pucko. Jävla fjortisfan, Fuck the world (ftw)". Jag skräms, faktiskt. Vill inte ge upp. Det är en tävling, en tävling där jag har övertaget. Kan inte ge upp. Måste kämpa. Kämpa. Kämpa.
"Tåget är strax framme i Linköping. Linköping nästa. Tåget närmar sig slutstation. Linköping nästa."
Punktjejen viker av med blicken en sista gång. Jag vann. Ha.
Jag och min bror sitter på Kustpilen, på väg hem till Linköping. Jag äter på en klubba och lyssnar på iPod, Petter läser i en tidning. Har en sådan där molande känsla i magen, orolig. Jag känner mig... iakttagen. Fundersamt ser jag mig omkring, varken brunkrämsflickorna bredvid, den sovande pojken, motorcykelkillen eller punktjejen mittemot mig har ögonen på mig. Konstigt. Jag bestämmer mig för att strunta i det hela, betrakta våren utanför fönstren istället.
Då plötsligt ser jag: ett par ögon. Utanför fönstret? Nej, det är en spegling. Punktjejens sminkade ögon är rakt på mig, vi ser varandra rakt in i ögonen. Genom fönstret, liksom. Hon försöker psyka mig. Psyka Filippa Kalas. Hon har skaffat sig själv ett problem, det går ju nämligen inte att psyka någon som vägrar titta bort. Jag vägrar titta bort. Så intensivt jag förmår möter jag hennes blick, hon klarar bara några sekunder. Sedan börjar hon pilla upp ett redan stort, uppklippt hål i sina jeans. Höjer volymen på sin mp3, spelar Nightwish. Deras nya hit. Hon känner nog mina ögon på sig, skruvar sig besvärat. Byter till Sex Pistols, sedan Ebba Grön. Min egen iPod är numera pausad, det är därför jag hör allt. Jag funderar över om hon inte får hörselskador av den höga volymen som hon ju måste ha i sina lurar. Till slut ger jag upp uttittningen, slutar titta på henne i glaset. Hon vägrar ändå se på mig. Jag sätter på iPoden igen, bläddrar förstrött i tidningen som Petter nu lagt ifrån sig.
Känslan återvänder. Den här gången vet jag vem det är som betraktar mig, och mina blick går direkt till fönstret. Den här gången viker hon inte av lika lätt. Länge håller hon i, minst en halv minut, men jag ger inte vika. Fortsätter stirra, ler mot henne den här gången. Ha! Det knäckte henne, hon tar upp sin mobil och börjar pyssla med den istället. Jag fortsätter stirra mot hennes ögon, som till en början vägrar lämna mobilens skärm, men efter ett tag letar sig upp mot mina igen. Hela tiden samma mördarblick. Verkligen hatisk. Inte bara "Jag hatar dig". Mer "Fuck you, du är ful. Jag hatar allt och alla, du ska inte tro att du är något va. Torka av ditt äckliga flin, skaffa ett liv. Låt mig vara ditt jävla pucko. Jävla fjortisfan, Fuck the world (ftw)". Jag skräms, faktiskt. Vill inte ge upp. Det är en tävling, en tävling där jag har övertaget. Kan inte ge upp. Måste kämpa. Kämpa. Kämpa.
"Tåget är strax framme i Linköping. Linköping nästa. Tåget närmar sig slutstation. Linköping nästa."
Punktjejen viker av med blicken en sista gång. Jag vann. Ha.
Fredrik
Stora rumpor
Fredrik, håll i dig. Idag är dagen. Dagen med stort D. Dagen då jag skriver om stora rumpor. Du har väntat länge och inte särskilt tålmodigt, men här är det i alla fall äntligen:
Stora rumpor! Vad ska jag skriva om dessa? Till att börja med, vad jag tycker om dem? Ja. Jag tycker att det är jättebra med stora rumpor. För det första måste det vara ganska skönt att sitta på. Lite mjukare än om man bara är skinn och ben, menar jag. Själv har jag en liten och platt rumpa, så jag talar nu helt utan erfarenhet, men det är i alla fall så jag har föreställt mig det här med stor rumpighet.
Former är ju alltid jättefint, och det är ju bättre med fyllighet än spinkighet. Fint är det alltså också. Dessutom är det ju snyggare om någon med fyllig rumpa (Fredrik) shakar loss än om någon med mindre fyllig rumpa (jag) gör det. Det blir liksom att rörelserna syns mer om den är lite större.
Självklart finns det ju gränser för hur stora en rumpa kan vara, för det får ju inte gärna bli bakåttyngd på det hela, liksom. Så länge man inte ramlar baklänges är det ju dock helt okej. Inte för att folk som ramlar baklänges är fula eller har fula rumpor eller så, det är ju bara det att det knappast kan vara bra att ramla och slå i svanskotan i tid och otid. Fast, om man finner njutning i att falla baklänges så är det ju fritt fram.
Finns det några omvända bantningsmetoder som gör att man får en större bakdel, kanske? Jag vet inte. Behöver nog göra lite research där. Om jag hittar en så ska jag nog pröva på, för jag vill kunna skaka arset lika stilfullt som Freddan. Tipsa i kommentarfunktionen, i så fall.
Det var nog ungefär allt jag har att säga om stora rumpor. Så, varsågod Fredrik! Du har fått det inlägg du så länge tjatat om, och dessutom fått det uppkallat efter dig. Jag förväntar mig en kommentar som detaljerat beskriver hur tacksam du är.
(Bild som kommer upp när man söker på stor rumpa)
Yes, det var allt.
Kiss my ass
// Kantarella
Fredrik, håll i dig. Idag är dagen. Dagen med stort D. Dagen då jag skriver om stora rumpor. Du har väntat länge och inte särskilt tålmodigt, men här är det i alla fall äntligen:
Stora rumpor! Vad ska jag skriva om dessa? Till att börja med, vad jag tycker om dem? Ja. Jag tycker att det är jättebra med stora rumpor. För det första måste det vara ganska skönt att sitta på. Lite mjukare än om man bara är skinn och ben, menar jag. Själv har jag en liten och platt rumpa, så jag talar nu helt utan erfarenhet, men det är i alla fall så jag har föreställt mig det här med stor rumpighet.
Former är ju alltid jättefint, och det är ju bättre med fyllighet än spinkighet. Fint är det alltså också. Dessutom är det ju snyggare om någon med fyllig rumpa (Fredrik) shakar loss än om någon med mindre fyllig rumpa (jag) gör det. Det blir liksom att rörelserna syns mer om den är lite större.
Självklart finns det ju gränser för hur stora en rumpa kan vara, för det får ju inte gärna bli bakåttyngd på det hela, liksom. Så länge man inte ramlar baklänges är det ju dock helt okej. Inte för att folk som ramlar baklänges är fula eller har fula rumpor eller så, det är ju bara det att det knappast kan vara bra att ramla och slå i svanskotan i tid och otid. Fast, om man finner njutning i att falla baklänges så är det ju fritt fram.
Finns det några omvända bantningsmetoder som gör att man får en större bakdel, kanske? Jag vet inte. Behöver nog göra lite research där. Om jag hittar en så ska jag nog pröva på, för jag vill kunna skaka arset lika stilfullt som Freddan. Tipsa i kommentarfunktionen, i så fall.
Det var nog ungefär allt jag har att säga om stora rumpor. Så, varsågod Fredrik! Du har fått det inlägg du så länge tjatat om, och dessutom fått det uppkallat efter dig. Jag förväntar mig en kommentar som detaljerat beskriver hur tacksam du är.
(Bild som kommer upp när man söker på stor rumpa)
Yes, det var allt.
Kiss my ass
// Kantarella
William (Årets vanligaste pojknamn)
Åh, ett nytt blogginlägg! Kul! Idag har jag för ovanlighetens skull haft flera alternativ att välja att skriva om. Ett av dem var stora rumpor, som var ett förslag från Fredrik. Jag har lovat honom ett sådant, men tyvärr inte idag. Nu ska jag nämligen berätta om en lustig sak som hände mig alldeles nyss.
Skolan var slut, och jag var lite sådär allmänt lycklig. Glad i hågen hoppade jag på bussen som släppte av mig någon halvtimme senare utanför mitt hus. In genom dörren, av med skorna, uppför trappan och in i mitt rum. Väl där stod jag med det vanliga dilemmat; plugg eller dator? Beslutet var lika svårt som alltid, och jag bestämde mig för att sträcka ut armarna lite, ifall att det nu skulle underlätta mitt beslut. Då, när min arm var som mest utsträckt, stötte jag emot någonting. Förvånat tog jag ner armarna och blickade uppåt för att se vad som kommit i min väg. Ingenting. Var det något osynligt jag stött ihop med? Var jag utsatt för ett dolda-kameran-trick? Frågorna som cirkulerade i mitt huvud var många, och det enda sättet att få reda på sanningen var att åter sträcka ut min armar, och det gjorde jag. Åter igen nuddade mina fingertoppar någonting, och jag vände upp huvudet för att se vad. Till min förvåning stod jag, Filippa Kalas, och petade på mitt eget tak. Det tak som alltid varit det ouppnåeliga för mig var på plats under mina fingrar. Med växande skräck gick det upp för mig. Jag hade blivit längre sedan jag försökte nå det senast!
Längre. Det betyder att jag blivit äldre, konstaterade jag snabbt. Panikslaget såg jag mig omkring i mitt rummet, och noterade genast att alla mina Barbies var borta. Efter bara några sekunder insåg jag att de nallar och gosedjur som jag en gång hållit så kärt var försvunna, och så var även mina barnböcker och KP-tidningar. Sakta men säkert gick det upp för mig. Jag hade tagit... tagit... tagit ett steg närmare den vuxenhet jag lovat mig själv att undvika!
Fan, var min första tanke. Jävla skit, min andra. Hur gick det här till, min tredje. Ja, hur har det här gått till? Jag var ju fan sju för inte så länge sedan.
Hemskt, va? Min morfar har sagt att när man är tjugo år så har man levt hälften av sitt liv, för resten går jättefort. Jag har levt mer än hälften av halva mitt liv. Och vad har jag uppnått då? Inget. Inget, inget, INGET. Jag borde har räddat världen flera gånger om vid det här laget. Typ ångest. Eller något.
Jag har citerat honom förut, och jag gör det igen.
"Men vad ska man göra? Ingen vet, ingen vet!". Kloka ord från klok pontiak. Sanna ord. Vad ska jag göra? Hämta in mina barbisar igen och vägra växa upp? Skänka alla mina pengar till välgörenhet och ägna resten av mitt liv till att göra världen till en bättre plats att leva på? Nej, det ska jag inte. Som så många ungdomar brukar uttrycka det:
"Orka."
Jag orkar inte.
Peace, folks. På ett ungefär.
Skolan var slut, och jag var lite sådär allmänt lycklig. Glad i hågen hoppade jag på bussen som släppte av mig någon halvtimme senare utanför mitt hus. In genom dörren, av med skorna, uppför trappan och in i mitt rum. Väl där stod jag med det vanliga dilemmat; plugg eller dator? Beslutet var lika svårt som alltid, och jag bestämde mig för att sträcka ut armarna lite, ifall att det nu skulle underlätta mitt beslut. Då, när min arm var som mest utsträckt, stötte jag emot någonting. Förvånat tog jag ner armarna och blickade uppåt för att se vad som kommit i min väg. Ingenting. Var det något osynligt jag stött ihop med? Var jag utsatt för ett dolda-kameran-trick? Frågorna som cirkulerade i mitt huvud var många, och det enda sättet att få reda på sanningen var att åter sträcka ut min armar, och det gjorde jag. Åter igen nuddade mina fingertoppar någonting, och jag vände upp huvudet för att se vad. Till min förvåning stod jag, Filippa Kalas, och petade på mitt eget tak. Det tak som alltid varit det ouppnåeliga för mig var på plats under mina fingrar. Med växande skräck gick det upp för mig. Jag hade blivit längre sedan jag försökte nå det senast!
Längre. Det betyder att jag blivit äldre, konstaterade jag snabbt. Panikslaget såg jag mig omkring i mitt rummet, och noterade genast att alla mina Barbies var borta. Efter bara några sekunder insåg jag att de nallar och gosedjur som jag en gång hållit så kärt var försvunna, och så var även mina barnböcker och KP-tidningar. Sakta men säkert gick det upp för mig. Jag hade tagit... tagit... tagit ett steg närmare den vuxenhet jag lovat mig själv att undvika!
Fan, var min första tanke. Jävla skit, min andra. Hur gick det här till, min tredje. Ja, hur har det här gått till? Jag var ju fan sju för inte så länge sedan.
Hemskt, va? Min morfar har sagt att när man är tjugo år så har man levt hälften av sitt liv, för resten går jättefort. Jag har levt mer än hälften av halva mitt liv. Och vad har jag uppnått då? Inget. Inget, inget, INGET. Jag borde har räddat världen flera gånger om vid det här laget. Typ ångest. Eller något.
Jag har citerat honom förut, och jag gör det igen.
"Men vad ska man göra? Ingen vet, ingen vet!". Kloka ord från klok pontiak. Sanna ord. Vad ska jag göra? Hämta in mina barbisar igen och vägra växa upp? Skänka alla mina pengar till välgörenhet och ägna resten av mitt liv till att göra världen till en bättre plats att leva på? Nej, det ska jag inte. Som så många ungdomar brukar uttrycka det:
"Orka."
Jag orkar inte.
Peace, folks. På ett ungefär.
