kantarella

Kött, kött, kött. Charkdisken är fylld med dessa rosa, råa kroppsdelar. Kossa, gris, häst - en hel del olika djur har blivit styckade för att hamna i detta rosa hav. Någon slags fläskbit fångar min blick. Efter att ha tagit en närmare titt ser jag, det är ju ett par lår som ligger där. Ett par halva lår som tidigare tillhört en gris. Jag tycker mig förstå att det är skinnet som är kvar ytterst, bara det att de hyvlat av de allra yttersta lagren. Med äcklad blick går jag närmare, läser bäst före-datum och förpackningsdatum. Undrar när grisen dött, hur länge den fick leva. Hade den ett trevligt liv? Gjorde det ont för den att dö?

Snart ser jag att det finns flera grislår i förpackningar intill. Jag räknar inte, men minst fem måste det ha varit. Det är alltså fem olika grisars efterlämningar jag har framför mig. Fem grisar har mördats för att sedan få sina lår uppradade i en affär, för att förhoppningsvis bli köpta och uppätna. Annars blir de helt enkelt slängda.

Samtidigt så vet jag, att om köttet skulle tillagas så skulle det inte likna en gris längre, och om jag blev serverad det så skulle jag äta med god aptit och utan samvetskval. Även om jag faktiskt vet att djuret jag äter förmodligen haft ett helvete till liv. Kul. Jag vill bli vegetarian, men jag vill inte. Kött är gott. Varför sluta med något jag gillar, liksom? För att visa att jag inte sympatiserar med de hundratusentals mord som sker varje år? Nej. Orka.

Måste sluta skriva nu. Jag skall gå och avnjuta en utsökt fläskfilé.