Gunnar
"Vad är konst?
Konst är något som görs av konstnärer.
Vad är en konstnär?
Någon som gått en konstnärlig utbildning
eller någon som hängt ut sina verk på muséer eller gallerier."
Det fastställde min bildlärare Gunnar häromdagen. Visst kan man förenkla det som så, men resonemanget innehåller vissa brister. Till exempel skulle det leda till att jag var en konstnär, för när jag gick i lågstadiet hade mitt fritids gallerier och utställningar där alla vi barn fick hänga ut våra tavlor och teckningar. Jag frågade Gunnar om det låg till så, och det gjorde det tydligen. Visst vore det väldigt trevligt att kunna titulera mig som så, men inte fasen är jag någon konstnär! Det enda jag gjort är att måla en hund med en godispåse på huvudet, och det var typ tusen år sedan. Det hörs ju till och med på det hur knäppt det är! Någon som helt saknar konstnärlighet, för jag är ärligt talat inget vidare på att måla, tycker inte jag ska få kalla sig konstnär, och det tycker jag de flesta borde hålla med om.
Det vi skrev skulle också innebära att någon bra mycket mer konstnärlig typ än jag inte skulle kunna få kalla sig konstnär ifall att den inte hängt ut på något galleri. Tänk om Picasso, Dali eller da Vinci himself hade levt som enstöring och aldrig hängt ut något? Eller kanske varit lite extra trotsiga och vägrat visa upp sina verk på det sättet? De är lika mycket konstnärer ändå, även om de skulle motsatt sig just det här med gallerier.
Jag tycker i alla fall att det låter helknäppt.
Något annat konstigt som jag tycker är det vi fick skriva till idag.
"Konst är ett föremål som förlorat sin funktion."
"Vadå, är mitt trasiga Gameboy konst då eller?", ropade någon genast ut då. "Javisst", svarade Gunnar. Ett trasigt Gameboy, inte fasen är det konst. Jag orkar inte ens hålla någon längre förklaring till varför jag inte tycker det, det säger ju sig självt.
Jag undrar verkligen vem som har skrivit dessa konstiga regler, och jag undrar också hur min bildlärare kan stå och lära ut något så knäppt. Jag tror aldrig han ens ifrågasatt det, för allt han sa lät som en hel självklarhet. Därför var det så gott som omöjligt att själv försöka få honom att göra det, och när jag drog upp exemplena om mig själv som konstnär och det trasiga gameboyet så bara nickade han och sa att, ja, så var det. Men det hörs ju att det är fel, fel, FEL! Och ja, det var bara det jag ville säga.
Tschüss.
Konst är något som görs av konstnärer.
Vad är en konstnär?
Någon som gått en konstnärlig utbildning
eller någon som hängt ut sina verk på muséer eller gallerier."
Det fastställde min bildlärare Gunnar häromdagen. Visst kan man förenkla det som så, men resonemanget innehåller vissa brister. Till exempel skulle det leda till att jag var en konstnär, för när jag gick i lågstadiet hade mitt fritids gallerier och utställningar där alla vi barn fick hänga ut våra tavlor och teckningar. Jag frågade Gunnar om det låg till så, och det gjorde det tydligen. Visst vore det väldigt trevligt att kunna titulera mig som så, men inte fasen är jag någon konstnär! Det enda jag gjort är att måla en hund med en godispåse på huvudet, och det var typ tusen år sedan. Det hörs ju till och med på det hur knäppt det är! Någon som helt saknar konstnärlighet, för jag är ärligt talat inget vidare på att måla, tycker inte jag ska få kalla sig konstnär, och det tycker jag de flesta borde hålla med om.
Det vi skrev skulle också innebära att någon bra mycket mer konstnärlig typ än jag inte skulle kunna få kalla sig konstnär ifall att den inte hängt ut på något galleri. Tänk om Picasso, Dali eller da Vinci himself hade levt som enstöring och aldrig hängt ut något? Eller kanske varit lite extra trotsiga och vägrat visa upp sina verk på det sättet? De är lika mycket konstnärer ändå, även om de skulle motsatt sig just det här med gallerier.
Jag tycker i alla fall att det låter helknäppt.
Något annat konstigt som jag tycker är det vi fick skriva till idag.
"Konst är ett föremål som förlorat sin funktion."
"Vadå, är mitt trasiga Gameboy konst då eller?", ropade någon genast ut då. "Javisst", svarade Gunnar. Ett trasigt Gameboy, inte fasen är det konst. Jag orkar inte ens hålla någon längre förklaring till varför jag inte tycker det, det säger ju sig självt.
Jag undrar verkligen vem som har skrivit dessa konstiga regler, och jag undrar också hur min bildlärare kan stå och lära ut något så knäppt. Jag tror aldrig han ens ifrågasatt det, för allt han sa lät som en hel självklarhet. Därför var det så gott som omöjligt att själv försöka få honom att göra det, och när jag drog upp exemplena om mig själv som konstnär och det trasiga gameboyet så bara nickade han och sa att, ja, så var det. Men det hörs ju att det är fel, fel, FEL! Och ja, det var bara det jag ville säga.
Tschüss.
Kaj
Måndagen den sjuttonde mars.
Klockan är sju då jag slår upp mina trötta ögon för att stiga upp till ännu en underbar dag. En kvart tidigare är tiden då jag egentligen skulle ha gått upp, men en trasig väckarklocka förhindrar de planerna. Trots att jag vet att jag redan är efter i tidsplaneringen bestämmer jag mig för att vila ögonlocken ytterligare, bara någon minut. Tjugo minuter senare vaknar jag och har nu plötsligt fått väldigt bråttom. Jag går på toa, kränger på mig en tröja och tar upp långkalsongerna för att sätta på mig dessa. Då plötsligt får jag något slags obeskrivligt infall, slänger tillbaka mina långisar i lådan och tar därefter på mig ett par jeans.
"Äh, det är växthuseffekt och varm vår. Jag behöver dem inte längre", resonerar jag och går ner för att äta frukost. Helcrazy, jag vet, men faktiskt sant.
En tallrik med yoghurt och ett glas juice och jag har bara tandborstning kvar tills jag är skolklar. Då plötsligt fastnar blicken på något vitt utanför fönstret. Snö. Dagen efter en varm, härlig vårdag snöar det. Och det mina vänner, är inte normalt. Jag får helt enkelt gå upp och sätta på mig ett par långkalsonger igen, vilket inte är alls roligt när man alldeles nyss varit inställd på en varm och mysig vårdag.
Som sagt, det är inte normalt. Varken denna snabba temperaturändring eller det faktum att vi har haft vår i månader redan. Februari måste ha varit värmerekord, och det gör mig bara deprimerad. Växthuseffekten är boven i dramat, skulle jag vilja påstå. Även till att det nu plötsligt har blivit kallt. Nej, jag har ingen speciell anledning till det, jag bara tror. Min teori går så här:
Nu när det blivit allt varmare börjar också allt mer vatten avdunsta. Avdunstat vatten åker uppåt, uppåt, uppåt, och högt uppe är det väldigt kallt. Därför blir vattnet helt enkelt till snöflingor, men väldigt tunga sådana eftersom de innehåller mycket vatten. Tunga föremål faller snabbare än lätta, och flingorna få upp en väldans fart. Det går så snabbt att de inte hinner bli till vatten innan de når marken, men då de till slut gör det så blir det i form av slask.
Okej, kanske inte jättetrovärdigt, men för tillfället det enda sätt jag kan komma på att ge skulden till växthuseffekten på, och det vill jag väldigt gärna göra. Nu tänkte jag avsluta detta väldigt, eh, smarta inlägg. Och finns det något bättre sätt till det än att uppmana alla till att göra det de kan för att stoppa växthuseffekten? Nej!
Människor, det är dags att agera! Växthuseffekten finns och håller på att höja vår temperatur, och den gör det just exakt NU. Därför måste vi göra något, och det NU. Innan allt är förstört. Vad kan man göra för att förhindra denna stora miljökatastrof?
Och, eh, en del andra grejer. Vill ni ha mer tips så är det bara att söka upp på Google eller något.
Ja, när vi ändå håller på kan jag ju passa på att berätta vad som händer om denna växthuseffekt nu inträffar.
En hel del andra grejer också, men jag har faktiskt inte lust att räkna upp alla. Jag är redan deprimerad.
Hjälp till att rädda världen innan det är för sent.
Peace, folks. Släck lampan efter er.
Klockan är sju då jag slår upp mina trötta ögon för att stiga upp till ännu en underbar dag. En kvart tidigare är tiden då jag egentligen skulle ha gått upp, men en trasig väckarklocka förhindrar de planerna. Trots att jag vet att jag redan är efter i tidsplaneringen bestämmer jag mig för att vila ögonlocken ytterligare, bara någon minut. Tjugo minuter senare vaknar jag och har nu plötsligt fått väldigt bråttom. Jag går på toa, kränger på mig en tröja och tar upp långkalsongerna för att sätta på mig dessa. Då plötsligt får jag något slags obeskrivligt infall, slänger tillbaka mina långisar i lådan och tar därefter på mig ett par jeans.
"Äh, det är växthuseffekt och varm vår. Jag behöver dem inte längre", resonerar jag och går ner för att äta frukost. Helcrazy, jag vet, men faktiskt sant.
En tallrik med yoghurt och ett glas juice och jag har bara tandborstning kvar tills jag är skolklar. Då plötsligt fastnar blicken på något vitt utanför fönstret. Snö. Dagen efter en varm, härlig vårdag snöar det. Och det mina vänner, är inte normalt. Jag får helt enkelt gå upp och sätta på mig ett par långkalsonger igen, vilket inte är alls roligt när man alldeles nyss varit inställd på en varm och mysig vårdag.
Som sagt, det är inte normalt. Varken denna snabba temperaturändring eller det faktum att vi har haft vår i månader redan. Februari måste ha varit värmerekord, och det gör mig bara deprimerad. Växthuseffekten är boven i dramat, skulle jag vilja påstå. Även till att det nu plötsligt har blivit kallt. Nej, jag har ingen speciell anledning till det, jag bara tror. Min teori går så här:
Nu när det blivit allt varmare börjar också allt mer vatten avdunsta. Avdunstat vatten åker uppåt, uppåt, uppåt, och högt uppe är det väldigt kallt. Därför blir vattnet helt enkelt till snöflingor, men väldigt tunga sådana eftersom de innehåller mycket vatten. Tunga föremål faller snabbare än lätta, och flingorna få upp en väldans fart. Det går så snabbt att de inte hinner bli till vatten innan de når marken, men då de till slut gör det så blir det i form av slask.
Okej, kanske inte jättetrovärdigt, men för tillfället det enda sätt jag kan komma på att ge skulden till växthuseffekten på, och det vill jag väldigt gärna göra. Nu tänkte jag avsluta detta väldigt, eh, smarta inlägg. Och finns det något bättre sätt till det än att uppmana alla till att göra det de kan för att stoppa växthuseffekten? Nej!
Människor, det är dags att agera! Växthuseffekten finns och håller på att höja vår temperatur, och den gör det just exakt NU. Därför måste vi göra något, och det NU. Innan allt är förstört. Vad kan man göra för att förhindra denna stora miljökatastrof?
- Åk buss och tåg istället för bil! Mycket miljövänligare.
- Flyg inte för ofta! Är det verkligen värt att åka till andra sidan jorden för att bada?
- Energilampor! Både miljövänligt och ekonomiskt! Tvinga föräldrar att köpa eller ta saken i egna händer.
- Låt inte lampor vara tända dagen lång!
- Se till att ha dörrar och fönster stängda för att inte släppa ut allt för mycket onödig energi! ? Låt inte datorn stå på standby, stäng av den helt istället!
Och, eh, en del andra grejer. Vill ni ha mer tips så är det bara att söka upp på Google eller något.
Ja, när vi ändå håller på kan jag ju passa på att berätta vad som händer om denna växthuseffekt nu inträffar.
- Temperaturen höjs! Detta behöver inte betyda att det blir varmare för oss nordbor, det finns teorier om att golfströmmen inte skulle klara av en sådan temperaturförändring. Det är den som förser oss med värme! Iskallt blir det här uppe då. Om så inte är fallet så är det väl ändå inte särskilt kul med slaskiga vintrar utan riktig snö?
- Våra poler smälter! Arktis area har redan minskat ordentligt. Om hela Arktis skulle smälta så skulle det innebära att vattennivån skulle höjas med flera meter, och om den gjorde det så skulle till exempel en stor del av Linköpings grannstad Norrköping och allas vårt Göteborg översvämmas. Nederländerna, som redan har svårt med att hålla vattnet borta, skulle så gott som helt försvinna.
- De som skulle drabbas mest om polerna smälte bort är så klart de som bor där. Isbjörnar, sälar och valrossar förlorar sina hem. Det finns exempel på isbjörnar vars isflak brutits ifrån större isberg och flutit iväg, det var inte länge sedan en isbjörn klev iland i Ryssland, och där hör den ju inte precis hemma! Sälmammor simmar iväg efter mat, men drunknar utan att ha fått tag på något och lämnar därmed sina ungar till att svälta ihjäl.
- Tusentals miljöflyktingar! När Thailand, Sri Lanka och andra fattigare ställen översvämmas kommer de alla att fly uppåt oss i Sverige som har det bra. Ökad folkmängd leder till ökat behov av vatten, arbeten och annat. Arbetslöshet och väldigt dyrt vatten blir följden av det. Fler människor kommer att få trängas i städerna, och när många trängs blir det mer brottslighet.
En hel del andra grejer också, men jag har faktiskt inte lust att räkna upp alla. Jag är redan deprimerad.
Hjälp till att rädda världen innan det är för sent.
Peace, folks. Släck lampan efter er.
Urban
Ni som har några planer på att se pjäsen "Kamratstödjaren" bör låta bli att läsa detta. Om ni trotsar mig och läser ändå, var snälla och avslöja inget om handlingen för klasskamrater/andra som ska se den.
Måndag förmiddag. Klassen ska få äran att se på en pjäs, vilket alla är väldigt glada över. De som inte vill erkänna att de faktiskt skulle kunna få ut något ur pjäsen, tycka att den är bra, ursäkta sitt glada humör med "Vi slipper ju i alla fall gympan".
Redan innan vi kommer in i fritidsgården där den ska hållas viskas det. "Alltså, hallå, det är två killar som typ hånglar och allting, de bara smeker varandra och allt är skitäckligt! Det var en i C1 som sa det, seriöst, jag kommer fan spy", låter det. Någon berättar att hon inte kommer stå ut, hon kommer gå fram och avbryta hela spelet för att det kommer vara så äckligt. Själv försöker jag skickar arga blickar och säga att det inte alls är äckligt, samtidigt som jag hyssjar ner det hela. Kul att veta slutet innan, liksom? Hälften av klassen får reda på vad som händer, men de flesta killarna går in i salen utan att ha en aning om det hela.
Pjäsen sätter igång. De flesta är redan inställda på att det kommer bli skittråkigt, det är bara två skådespelare och nästan ingen rekvisita över huvud taget. Vid andra scenen ändrar de flesta åsikt, en hel massa skämt om klamydia och herpes får alla att skratta och många vrider generat på sig.
Efter ytterligare scener framgår det att en av karaktärerna är gay. Folk viskar lite med varandra men är inte direkt chockade, han har ju hel tiden verkat lite så där lagom mysko som ju bögar ska vara. Chockade blir de däremot då den "tuffe" karaktären plötsligt kysser töntkillen, några scener framåt. Om man nu kan kalla det kyss. En puss på munnen, snarare. Inga tungor eller något. Jag ser mig omkring med en "vad var det jag sa"-uppsyn. Jag hade ju sagt att det inte skulle vara äckligt. Killarna bakom verkar dock inte dela min uppfattning. Jocke J sitter och låtsas kräkas, upprepar gång på gång "Fy fan alltså! Fy fan vad äckligt, jag spyr", Mattis och Tim håller med. Crossnördarna är röda i ansiktet, även de chockerade och generade. De vet inte riktigt vad de ska tro.
Tuffa tjejerna ger varandra blickar, de ser rätt äcklade ut de med. Själv sitter jag där och känner mig ganska hopplös, jag vill skrika ut att det inte var något äckligt alls. Men det kan jag inte. The pjäs must go on. Och det gör den.
I nästa scen får vi se de omtalade smekningarna, som egentligen bara var en smekning i singularis. Om det ens var det? Det hela gick i alla fall till som så, att den ena av dem lade sin hand på den andres lår. Höll kvar den i, vad kan det varit? Fem sekunder, kanske. Jocke bakom frustar ännu mer nu, "Fy fan alltså". I scenen kramas de en gång också, möjligen två. Det är allt. Allt är väldigt o-äckligt. Med en kille och en tjej så hade ingen ens reagerat. Tydligen är den skillnaden väldigt stor för vissa, eftersom många knappt kan stå ut med att se det. Men alltså, kärlek som kärlek? Spelar verkligen könen så stor roll? Bara för att någon råkar bli kär i någon som inte tillhör "rätt kön", ska den då bli dömd till att äckla och chocka folk i resten av sitt liv? Mötas av fördomar var den en går?
Några av frågorna ställde jag till killarna, där efteråt.
"Jag blir äcklad, det finns inget jag kan göra åt det. Nej, det hade inte varit lika äckligt med en tjej och en kille, det är bara bögar som är det. Om det varit tjejer däremot...", svarar Jocke J. Därefter urartar det hela i en diskussion om tjejer som hånglar, eller något. Jag stannar inte för att lyssna, utan går därifrån. Innan dess lyckas jag få ur crossnördarna, att lite äckligt var det nog allt. Ingen av dem har något emot homosexuella, de är bara äckliga.
Och hur kul vore det om någon av dem som satt med råkade vara homo? Skulle det bli så kul för den att "komma ut ur garderoben" då? Är det inte tillräckligt svårt ändå, även om man slipper veta att man kommer mötas av en värld av fördomar och puckon? Bläk, jag blir arg. Irriterad. Det var en bra pjäs, jag tyckte om den, men jag hade hoppats på att den skulle ge folket i klasen men bättre inställning till homosexualitet, men den verkar snarare försämrats. Jag har hur som helst fått en sämre inställning till min klass, det är en sak som är säker.
Måndag förmiddag. Klassen ska få äran att se på en pjäs, vilket alla är väldigt glada över. De som inte vill erkänna att de faktiskt skulle kunna få ut något ur pjäsen, tycka att den är bra, ursäkta sitt glada humör med "Vi slipper ju i alla fall gympan".
Redan innan vi kommer in i fritidsgården där den ska hållas viskas det. "Alltså, hallå, det är två killar som typ hånglar och allting, de bara smeker varandra och allt är skitäckligt! Det var en i C1 som sa det, seriöst, jag kommer fan spy", låter det. Någon berättar att hon inte kommer stå ut, hon kommer gå fram och avbryta hela spelet för att det kommer vara så äckligt. Själv försöker jag skickar arga blickar och säga att det inte alls är äckligt, samtidigt som jag hyssjar ner det hela. Kul att veta slutet innan, liksom? Hälften av klassen får reda på vad som händer, men de flesta killarna går in i salen utan att ha en aning om det hela.
Pjäsen sätter igång. De flesta är redan inställda på att det kommer bli skittråkigt, det är bara två skådespelare och nästan ingen rekvisita över huvud taget. Vid andra scenen ändrar de flesta åsikt, en hel massa skämt om klamydia och herpes får alla att skratta och många vrider generat på sig.
Efter ytterligare scener framgår det att en av karaktärerna är gay. Folk viskar lite med varandra men är inte direkt chockade, han har ju hel tiden verkat lite så där lagom mysko som ju bögar ska vara. Chockade blir de däremot då den "tuffe" karaktären plötsligt kysser töntkillen, några scener framåt. Om man nu kan kalla det kyss. En puss på munnen, snarare. Inga tungor eller något. Jag ser mig omkring med en "vad var det jag sa"-uppsyn. Jag hade ju sagt att det inte skulle vara äckligt. Killarna bakom verkar dock inte dela min uppfattning. Jocke J sitter och låtsas kräkas, upprepar gång på gång "Fy fan alltså! Fy fan vad äckligt, jag spyr", Mattis och Tim håller med. Crossnördarna är röda i ansiktet, även de chockerade och generade. De vet inte riktigt vad de ska tro.
Tuffa tjejerna ger varandra blickar, de ser rätt äcklade ut de med. Själv sitter jag där och känner mig ganska hopplös, jag vill skrika ut att det inte var något äckligt alls. Men det kan jag inte. The pjäs must go on. Och det gör den.
I nästa scen får vi se de omtalade smekningarna, som egentligen bara var en smekning i singularis. Om det ens var det? Det hela gick i alla fall till som så, att den ena av dem lade sin hand på den andres lår. Höll kvar den i, vad kan det varit? Fem sekunder, kanske. Jocke bakom frustar ännu mer nu, "Fy fan alltså". I scenen kramas de en gång också, möjligen två. Det är allt. Allt är väldigt o-äckligt. Med en kille och en tjej så hade ingen ens reagerat. Tydligen är den skillnaden väldigt stor för vissa, eftersom många knappt kan stå ut med att se det. Men alltså, kärlek som kärlek? Spelar verkligen könen så stor roll? Bara för att någon råkar bli kär i någon som inte tillhör "rätt kön", ska den då bli dömd till att äckla och chocka folk i resten av sitt liv? Mötas av fördomar var den en går?
Några av frågorna ställde jag till killarna, där efteråt.
"Jag blir äcklad, det finns inget jag kan göra åt det. Nej, det hade inte varit lika äckligt med en tjej och en kille, det är bara bögar som är det. Om det varit tjejer däremot...", svarar Jocke J. Därefter urartar det hela i en diskussion om tjejer som hånglar, eller något. Jag stannar inte för att lyssna, utan går därifrån. Innan dess lyckas jag få ur crossnördarna, att lite äckligt var det nog allt. Ingen av dem har något emot homosexuella, de är bara äckliga.
Och hur kul vore det om någon av dem som satt med råkade vara homo? Skulle det bli så kul för den att "komma ut ur garderoben" då? Är det inte tillräckligt svårt ändå, även om man slipper veta att man kommer mötas av en värld av fördomar och puckon? Bläk, jag blir arg. Irriterad. Det var en bra pjäs, jag tyckte om den, men jag hade hoppats på att den skulle ge folket i klasen men bättre inställning till homosexualitet, men den verkar snarare försämrats. Jag har hur som helst fått en sämre inställning till min klass, det är en sak som är säker.
