Pierre
Det är onsdag, svenskalektion och vår lärare Åsa har med sig en ångmaskin. Liksom resten av klassen kastar jag mig fram för att få plats längst fram, för att sedan som hypnotiserat se hur hjulet snurrade och röken stiga upp ur skorstenen, också det gör de flesta andra av mina klasskamrater.
"Får jag tuta?", frågar jag hänfört och ser frågande på Åsa. Till svar får jag att det gick bra, och så tutar jag två gånger. Pipi, pip. Wow. Jag fick titta i tidningen Åsa fått med i förpackningen, på alla små saker man kan köpa till.
"Jag skulle vilja ha sågen... Och den där! Kolla, den där kan borra som ett hål! Titta på hästen!", säger jag och pekar ut de saker som jag skulle vilja ha, trots att jag inte ens äger någon ångmaskin. Det är mer mig själv jag pratar med än någon annan.
Ett bryskt uppvaknande i form av en armbåge i ryggen fick mig att se mig omkring. Ha, kolla crossnördarna! De ser helt trollbundna ut! Och Johannorna! Hahaha! Men vänta? Var inte jag också en av dem sekunder tidigare? Satt inte jag där som en liten unge och stirrade alldeles nyss? Är det inte att kasta sten i sitt eget glashus, att skratta åt folk som gör detsamma som en själv, även om man bara gör det i tankarna?
Jag struntar i att fundera vidare. Vilar ögonen på hjulet. Runt, runt, runt. Pip, pip, pip.
Lektionen fortsätter med en minst sagt svängig låt om ångmaskiner. Alla i klasen sjunger, mer eller mindre högt.
Jag sjunger högt. "Då går jag ner i min källare, där lever jag sällare, för där har jag kvar min gamla ångmaskin", pip, pip. Då lektionen är över fortsätter vi alla gå och nynna på sången, förutom då jag och mina vänner som sjunger högt. Många tittar säkert snett i korridoren, men det märker jag helt enkelt inte. Först då vi är ute på skolgården möts vi av en mer uppenbar form av motvilja, då Jonte Karlsson dyker upp precis bakom och väser fram ett "Moget". Jag blir lite förvånad över att bli beskylld för att vara barnslig så här på torsdagseftermiddagen (för hans "moget" var ironi), men att det är just han förvånar mig inte ett dugg. Jonathan har haft ett horn i sidan till mig ända sedan vattenglas-incidenten förrförra året. Det ord som var menat till en förolämpning var tydligen inte nog, för nu går han fram till mig och petar på min mössa, för att sedan springa därifrån innan jag hunnit reagera. Återigen, förvåning. Varför komma fram och peta på någons mössa, liksom?
Hur som helst, vi svarar med att höja våra röster ytterligare och avfyra våra trevligaste leenden mot lille Jonte som försvinner iväg framför oss. Vi tror att vi blivit av med honom för den gången, men så plötsligt, när vi ställt oss i gräset i väntan på bussen, ser jag en sten komma farande. En miss. Efter att ha sträckt på mig ser jag honom, tillsammans med en kompis står han en trettio meter bort och kastar sten. På oss. Pojken som alldeles nyss kallade mig omogen står och kastar sten. Birre flyttar på sig, och även Fredrik tar skydd. Jag står kvar och stirrar på honom. Liksom, kasta sten? Han förvånar mig för en tredje gång. Hans beteende hör väl hemma på lågstadiet, om ens det? Det finns bara en sak att göra.
"Då går jag ner i min källare, där lever jag sällare, för där har jag kvar min gamla ångmaskin!", gång på gång, högre och högre. Egentligen är jag trött i rösten och har inte lust att stå och sjunga mer, men så länge han fortsätter kasta kan vi inte ge upp. Til slut gör han i alla fall det, och vi kan äntligen tystna och gå och diskutera kossor som parar sig med Sofia L.
Jag skulle kunna ägna hela det här inlägget till att beskriva hur otroligt dum JK är, men jag låter bli. Istället väljer jag att koncentrera mig på det här med mogenhet. Är jag omogen? Är jag barnslig? Om man dömer efter mitt första stycke så tycker jag ju själv det, i alla fall tycker jag att mitt beteende är barnsligt, fast sedan när jag kommer till den punkt då JK kallade mig omogen så känner jag mig genast mognare. För, inget JK säger är sant, eller hur? Eller är det barnsligt att gå och sjunga högt? Om det är det så vet jag inte om jag vill bli mogen. Jag trivs bra här, under min korkek.
Det känns som om jag borde utveckla mina tankar och mitt resonemang lite här, men det tog liksom stopp nu. Eftersom att jag ändå skrivit en bit väljer jag att ladda upp ändå. Det var ju ett himla bra tag sedan sist. Jag ska bli mer aktiv nu, jag lovar. Det var sportlovet som fick mig att komma av.
Ja, allt för idag nu i alla fall. Puss på er, eller något.
"Får jag tuta?", frågar jag hänfört och ser frågande på Åsa. Till svar får jag att det gick bra, och så tutar jag två gånger. Pipi, pip. Wow. Jag fick titta i tidningen Åsa fått med i förpackningen, på alla små saker man kan köpa till.
"Jag skulle vilja ha sågen... Och den där! Kolla, den där kan borra som ett hål! Titta på hästen!", säger jag och pekar ut de saker som jag skulle vilja ha, trots att jag inte ens äger någon ångmaskin. Det är mer mig själv jag pratar med än någon annan.
Ett bryskt uppvaknande i form av en armbåge i ryggen fick mig att se mig omkring. Ha, kolla crossnördarna! De ser helt trollbundna ut! Och Johannorna! Hahaha! Men vänta? Var inte jag också en av dem sekunder tidigare? Satt inte jag där som en liten unge och stirrade alldeles nyss? Är det inte att kasta sten i sitt eget glashus, att skratta åt folk som gör detsamma som en själv, även om man bara gör det i tankarna?
Jag struntar i att fundera vidare. Vilar ögonen på hjulet. Runt, runt, runt. Pip, pip, pip.
Lektionen fortsätter med en minst sagt svängig låt om ångmaskiner. Alla i klasen sjunger, mer eller mindre högt.
Jag sjunger högt. "Då går jag ner i min källare, där lever jag sällare, för där har jag kvar min gamla ångmaskin", pip, pip. Då lektionen är över fortsätter vi alla gå och nynna på sången, förutom då jag och mina vänner som sjunger högt. Många tittar säkert snett i korridoren, men det märker jag helt enkelt inte. Först då vi är ute på skolgården möts vi av en mer uppenbar form av motvilja, då Jonte Karlsson dyker upp precis bakom och väser fram ett "Moget". Jag blir lite förvånad över att bli beskylld för att vara barnslig så här på torsdagseftermiddagen (för hans "moget" var ironi), men att det är just han förvånar mig inte ett dugg. Jonathan har haft ett horn i sidan till mig ända sedan vattenglas-incidenten förrförra året. Det ord som var menat till en förolämpning var tydligen inte nog, för nu går han fram till mig och petar på min mössa, för att sedan springa därifrån innan jag hunnit reagera. Återigen, förvåning. Varför komma fram och peta på någons mössa, liksom?
Hur som helst, vi svarar med att höja våra röster ytterligare och avfyra våra trevligaste leenden mot lille Jonte som försvinner iväg framför oss. Vi tror att vi blivit av med honom för den gången, men så plötsligt, när vi ställt oss i gräset i väntan på bussen, ser jag en sten komma farande. En miss. Efter att ha sträckt på mig ser jag honom, tillsammans med en kompis står han en trettio meter bort och kastar sten. På oss. Pojken som alldeles nyss kallade mig omogen står och kastar sten. Birre flyttar på sig, och även Fredrik tar skydd. Jag står kvar och stirrar på honom. Liksom, kasta sten? Han förvånar mig för en tredje gång. Hans beteende hör väl hemma på lågstadiet, om ens det? Det finns bara en sak att göra.
"Då går jag ner i min källare, där lever jag sällare, för där har jag kvar min gamla ångmaskin!", gång på gång, högre och högre. Egentligen är jag trött i rösten och har inte lust att stå och sjunga mer, men så länge han fortsätter kasta kan vi inte ge upp. Til slut gör han i alla fall det, och vi kan äntligen tystna och gå och diskutera kossor som parar sig med Sofia L.
Jag skulle kunna ägna hela det här inlägget till att beskriva hur otroligt dum JK är, men jag låter bli. Istället väljer jag att koncentrera mig på det här med mogenhet. Är jag omogen? Är jag barnslig? Om man dömer efter mitt första stycke så tycker jag ju själv det, i alla fall tycker jag att mitt beteende är barnsligt, fast sedan när jag kommer till den punkt då JK kallade mig omogen så känner jag mig genast mognare. För, inget JK säger är sant, eller hur? Eller är det barnsligt att gå och sjunga högt? Om det är det så vet jag inte om jag vill bli mogen. Jag trivs bra här, under min korkek.
Det känns som om jag borde utveckla mina tankar och mitt resonemang lite här, men det tog liksom stopp nu. Eftersom att jag ändå skrivit en bit väljer jag att ladda upp ändå. Det var ju ett himla bra tag sedan sist. Jag ska bli mer aktiv nu, jag lovar. Det var sportlovet som fick mig att komma av.
Ja, allt för idag nu i alla fall. Puss på er, eller något.
Sven-Ingvar
Sofia har gett mig det så gott som omöjliga uppdraget att skriva om dansbandsamusik. Fem positiva saker och fem negativa. Det försnämnda lär bli svårast. Jag har så gott som ingen erfarenhet inom dne här musikstilen, har aldrig lyssnat på det, och drar mig för att komma i kontakt med det överhuvudtaget. Det är emellertid inte den värsta musikstil jag vet, ibland kan det ju faktiskt vara ganska... mysigt? Just nu lyssnar jag på "Leende guldbruna ögon" med Vikingarna för att komma i stämning.
Okej, de negativa först. Blir nog lättast att börja med det.
1. Takten. Du du du du, liksom. Du vet vad jag menar, det där som är så karaktäristiskt för just dansband. Den är väldigt jobbig, har ingen speciell anledning till varför jag tycker det. Det bara är så!
2. Falska, påklistrade leenden.
3. Christer Sjögren. Nej, nej, nej! Jag kan bara inte med honom. Har ett sådant där "folkkärt leende" som egentligen bara är ett sådant som står i punkt 2.
4. Texterna. Så klichéartat. Handlar alltid om att personen är kär i någon vacker flicka, aldrig något annat.
5. Refrängerna. Klämkäckt svängiga, klistrar sig fast vid hjärnan och vägrar försvinna.
Så var det svåra kvar.
1. Buggen! Jag älskar bugg. Kanske för att jag själv är så duktig på det? (Jag + Fredrik + Bugg = schmachensie!)
2. Gemenskapen! Jag har aldrig själv upplevt den, jag gillar ju som sgat inte dansband, men jag ser att de har det jäkla trevligt, de dyrkande fansen som står längst fram vid scenen för att försöka möta Christer Sjögrens leende ögon.
3. Cowboyhattar. Jag föknippar dem med dansband, jag har fått för mig att det är ganska vanligt i de kretsarna? Det är hur som helst fint. Väldigt fint.
4. Mage
5. Prutten
Ja, jag lyckades nästan i alla fall! Försöka duger, heter det ju.
Ovan ses ett fint fan till Vikingarna som står och viftar med sin skiva (?).
Allt für mich. BajskorveN!
Okej, de negativa först. Blir nog lättast att börja med det.
1. Takten. Du du du du, liksom. Du vet vad jag menar, det där som är så karaktäristiskt för just dansband. Den är väldigt jobbig, har ingen speciell anledning till varför jag tycker det. Det bara är så!
2. Falska, påklistrade leenden.
3. Christer Sjögren. Nej, nej, nej! Jag kan bara inte med honom. Har ett sådant där "folkkärt leende" som egentligen bara är ett sådant som står i punkt 2.
4. Texterna. Så klichéartat. Handlar alltid om att personen är kär i någon vacker flicka, aldrig något annat.
5. Refrängerna. Klämkäckt svängiga, klistrar sig fast vid hjärnan och vägrar försvinna.
Så var det svåra kvar.
1. Buggen! Jag älskar bugg. Kanske för att jag själv är så duktig på det? (Jag + Fredrik + Bugg = schmachensie!)
2. Gemenskapen! Jag har aldrig själv upplevt den, jag gillar ju som sgat inte dansband, men jag ser att de har det jäkla trevligt, de dyrkande fansen som står längst fram vid scenen för att försöka möta Christer Sjögrens leende ögon.
3. Cowboyhattar. Jag föknippar dem med dansband, jag har fått för mig att det är ganska vanligt i de kretsarna? Det är hur som helst fint. Väldigt fint.
4. Mage
5. Prutten
Ja, jag lyckades nästan i alla fall! Försöka duger, heter det ju.
Ovan ses ett fint fan till Vikingarna som står och viftar med sin skiva (?).
Allt für mich. BajskorveN!
Torbjörn
En tågresa
Jag och min bror sitter på Kustpilen, på väg hem till Linköping. Jag äter på en klubba och lyssnar på iPod, Petter läser i en tidning. Har en sådan där molande känsla i magen, orolig. Jag känner mig... iakttagen. Fundersamt ser jag mig omkring, varken brunkrämsflickorna bredvid, den sovande pojken, motorcykelkillen eller punktjejen mittemot mig har ögonen på mig. Konstigt. Jag bestämmer mig för att strunta i det hela, betrakta våren utanför fönstren istället.
Då plötsligt ser jag: ett par ögon. Utanför fönstret? Nej, det är en spegling. Punktjejens sminkade ögon är rakt på mig, vi ser varandra rakt in i ögonen. Genom fönstret, liksom. Hon försöker psyka mig. Psyka Filippa Kalas. Hon har skaffat sig själv ett problem, det går ju nämligen inte att psyka någon som vägrar titta bort. Jag vägrar titta bort. Så intensivt jag förmår möter jag hennes blick, hon klarar bara några sekunder. Sedan börjar hon pilla upp ett redan stort, uppklippt hål i sina jeans. Höjer volymen på sin mp3, spelar Nightwish. Deras nya hit. Hon känner nog mina ögon på sig, skruvar sig besvärat. Byter till Sex Pistols, sedan Ebba Grön. Min egen iPod är numera pausad, det är därför jag hör allt. Jag funderar över om hon inte får hörselskador av den höga volymen som hon ju måste ha i sina lurar. Till slut ger jag upp uttittningen, slutar titta på henne i glaset. Hon vägrar ändå se på mig. Jag sätter på iPoden igen, bläddrar förstrött i tidningen som Petter nu lagt ifrån sig.
Känslan återvänder. Den här gången vet jag vem det är som betraktar mig, och mina blick går direkt till fönstret. Den här gången viker hon inte av lika lätt. Länge håller hon i, minst en halv minut, men jag ger inte vika. Fortsätter stirra, ler mot henne den här gången. Ha! Det knäckte henne, hon tar upp sin mobil och börjar pyssla med den istället. Jag fortsätter stirra mot hennes ögon, som till en början vägrar lämna mobilens skärm, men efter ett tag letar sig upp mot mina igen. Hela tiden samma mördarblick. Verkligen hatisk. Inte bara "Jag hatar dig". Mer "Fuck you, du är ful. Jag hatar allt och alla, du ska inte tro att du är något va. Torka av ditt äckliga flin, skaffa ett liv. Låt mig vara ditt jävla pucko. Jävla fjortisfan, Fuck the world (ftw)". Jag skräms, faktiskt. Vill inte ge upp. Det är en tävling, en tävling där jag har övertaget. Kan inte ge upp. Måste kämpa. Kämpa. Kämpa.
"Tåget är strax framme i Linköping. Linköping nästa. Tåget närmar sig slutstation. Linköping nästa."
Punktjejen viker av med blicken en sista gång. Jag vann. Ha.
Jag och min bror sitter på Kustpilen, på väg hem till Linköping. Jag äter på en klubba och lyssnar på iPod, Petter läser i en tidning. Har en sådan där molande känsla i magen, orolig. Jag känner mig... iakttagen. Fundersamt ser jag mig omkring, varken brunkrämsflickorna bredvid, den sovande pojken, motorcykelkillen eller punktjejen mittemot mig har ögonen på mig. Konstigt. Jag bestämmer mig för att strunta i det hela, betrakta våren utanför fönstren istället.
Då plötsligt ser jag: ett par ögon. Utanför fönstret? Nej, det är en spegling. Punktjejens sminkade ögon är rakt på mig, vi ser varandra rakt in i ögonen. Genom fönstret, liksom. Hon försöker psyka mig. Psyka Filippa Kalas. Hon har skaffat sig själv ett problem, det går ju nämligen inte att psyka någon som vägrar titta bort. Jag vägrar titta bort. Så intensivt jag förmår möter jag hennes blick, hon klarar bara några sekunder. Sedan börjar hon pilla upp ett redan stort, uppklippt hål i sina jeans. Höjer volymen på sin mp3, spelar Nightwish. Deras nya hit. Hon känner nog mina ögon på sig, skruvar sig besvärat. Byter till Sex Pistols, sedan Ebba Grön. Min egen iPod är numera pausad, det är därför jag hör allt. Jag funderar över om hon inte får hörselskador av den höga volymen som hon ju måste ha i sina lurar. Till slut ger jag upp uttittningen, slutar titta på henne i glaset. Hon vägrar ändå se på mig. Jag sätter på iPoden igen, bläddrar förstrött i tidningen som Petter nu lagt ifrån sig.
Känslan återvänder. Den här gången vet jag vem det är som betraktar mig, och mina blick går direkt till fönstret. Den här gången viker hon inte av lika lätt. Länge håller hon i, minst en halv minut, men jag ger inte vika. Fortsätter stirra, ler mot henne den här gången. Ha! Det knäckte henne, hon tar upp sin mobil och börjar pyssla med den istället. Jag fortsätter stirra mot hennes ögon, som till en början vägrar lämna mobilens skärm, men efter ett tag letar sig upp mot mina igen. Hela tiden samma mördarblick. Verkligen hatisk. Inte bara "Jag hatar dig". Mer "Fuck you, du är ful. Jag hatar allt och alla, du ska inte tro att du är något va. Torka av ditt äckliga flin, skaffa ett liv. Låt mig vara ditt jävla pucko. Jävla fjortisfan, Fuck the world (ftw)". Jag skräms, faktiskt. Vill inte ge upp. Det är en tävling, en tävling där jag har övertaget. Kan inte ge upp. Måste kämpa. Kämpa. Kämpa.
"Tåget är strax framme i Linköping. Linköping nästa. Tåget närmar sig slutstation. Linköping nästa."
Punktjejen viker av med blicken en sista gång. Jag vann. Ha.
Kent
Jag skulle ju inte gå på Kent. Jag hann inte skaffa biljetter och sörjde inte precis över det eftersom att jag inte lyssnar på dem. Jag satt hemma i soffan med SO-boken i knät, inställd på att spendera kvällen med plugg inför det stundande provet. Så ringer telefonen, och jag svarar naturligtvis. Det är pappa som låter lite så där lurig på rösten, och till slut får jag ur honom att han via jobbet fått biljetter till Kent. Jag borde nog blivit lycklig, men jag förstod att det skulle bli näst intill omöjligt att kombinera högt betyg på SO-provet med en konsert. Därför fick jag panik. Jag tackade i alla fall glatt och lade på, och började råplugga. Så hände lite till därhemma, som jag inte orkar skriva. Det är bara tur, för det vore oerhört tråkigt att läsa om, misstänker jag. Hur som helst kom vi fram till Cloetta Center där efter ett tag, och så gick vi in genom dörren. In till en sådan där loge som företag får hyra. Pappas jobb hade tydligen blivit inbjudna i en sådan där. Som tur var behövde jag inte vara där under hela konserten, jag fick redan efter några minuter springa ner till plattan för att möta vänner som jag hört av via sms innan.
"Vi står typ längst fram", stod det.
Okej, tänkte jag. Vore inte vara så svårt att hitta dem. Det var när jag kom riktigt nära inpå folkhopen som stod framme vid scenen som jag förstod hur omöjligt det vore att hitta dem. Jag försökte först tränga mig in litegranna, men hindrades av hårda armbågar och arga blickar. Jag fick lite smått panik och ringde upp Ebba. "Vi står nästan längst fram, lite mer till höger", sa hon. Jaha, det gjorde det itne precis lättare. Jag ställde mig vid sidan och försökte komma på någon smart plan. Gjorde mig beredd på att få stå där bredvid ensam i resten av konserten.
"Fikaaaa!" En röst, någonstans ifrån. Jag ser mig förvirrat omkring och finner snart att den kommer ifrån flickan intill som står och dansar järnet. "Hej!" Jag låter nog väldigt konfunderad och var nog väldigt förvirrad till minen också. Det kunde man nog dock inte se i mörkret. Vem är det här, tänker jag. Jag känner att jag behöver säga något, får inte erkänna att jag inte känner igen personen framför mig. Jag har det blinkande ljuset från scenen rakt i ögonen, och allt jag faktiskt kan urskilja är ett blont hårsvall. Jag har ingen aning om vem det är. "Nej, men det är ju du!", säger jag och låter nog bra mycket säkrare än vad jag är. Nej, jag har ingen aning om vem personen framför mig är. Jag blir presenterad för dens kompisar, och snart sätter de allihop fart med att dansa igen. Men vad ska jag göra? Ska jag också dansa, eller ska jag fly? Jag står där en stund, gör lite tafatta försök till något som skulle kunna kallas dans till Familjens Kom säger dom.
Jag bestämmer mig för att dra mig undan. Måste få tag på Ebba igen. Ställer mig vid sidan, väntar på att någon ska svara. Familjen lämnar scebn, lysena tänds. Jag ser då att det är Becka som är dansaren! Ebba svarar, jag ber henne att säga till Fredrik att sticka upp armen ur folkmassan och vinka. Där är den, hans arm. Mitt ur gruppen med folk sticker den upp, med de välkända gamla armbanden på. Lycka! Jag ler i förbifarten mot Becka, hon ser det nog inte, samtidigt som jag tar all fart jag kan för att komma in bland alla, fram mot den vinkande armen. Armbågarna används för att klämma sig in. Snart ser jag Sofia, och så Ebba. Det är ett särskilt stadigt gäng emellan oss. Jag vågar nog inte trängta mig igenom. "Fikaaa!" Ett finger. Armband. "Ta taaaag", och jag tar tag. Fredrik drar mig igenom dem alla. Jag är framme. Jag klarade det.
Jag har aldrig trängts så mycket med så många under så lång tid någon gång i mitt liv tidigare. Man känner någons hand på ens rumpa, har ingen aning om vems av de sju personer omkring en det kan vara. Så mysigt, ändå. Kent kommer in, solen går upp. En bra konsert ändå. Mycket bättre än vad jag trott. Den där Jocke Berg brukar ju se så tråkig ut i TV-rutan. Det är något särskilt med att stå tillsammans med flera hundra andra och bara hoppa, sjunga. Fast jag sjöng inte. Jag kan inte låtarna. Allt luktar svett, prutt och dålig andedräkt. Så även jag själv. Mys. Kent.
Solen gick ner. Jag åkte hem.
"Vi står typ längst fram", stod det.
Okej, tänkte jag. Vore inte vara så svårt att hitta dem. Det var när jag kom riktigt nära inpå folkhopen som stod framme vid scenen som jag förstod hur omöjligt det vore att hitta dem. Jag försökte först tränga mig in litegranna, men hindrades av hårda armbågar och arga blickar. Jag fick lite smått panik och ringde upp Ebba. "Vi står nästan längst fram, lite mer till höger", sa hon. Jaha, det gjorde det itne precis lättare. Jag ställde mig vid sidan och försökte komma på någon smart plan. Gjorde mig beredd på att få stå där bredvid ensam i resten av konserten.
"Fikaaaa!" En röst, någonstans ifrån. Jag ser mig förvirrat omkring och finner snart att den kommer ifrån flickan intill som står och dansar järnet. "Hej!" Jag låter nog väldigt konfunderad och var nog väldigt förvirrad till minen också. Det kunde man nog dock inte se i mörkret. Vem är det här, tänker jag. Jag känner att jag behöver säga något, får inte erkänna att jag inte känner igen personen framför mig. Jag har det blinkande ljuset från scenen rakt i ögonen, och allt jag faktiskt kan urskilja är ett blont hårsvall. Jag har ingen aning om vem det är. "Nej, men det är ju du!", säger jag och låter nog bra mycket säkrare än vad jag är. Nej, jag har ingen aning om vem personen framför mig är. Jag blir presenterad för dens kompisar, och snart sätter de allihop fart med att dansa igen. Men vad ska jag göra? Ska jag också dansa, eller ska jag fly? Jag står där en stund, gör lite tafatta försök till något som skulle kunna kallas dans till Familjens Kom säger dom.
Jag bestämmer mig för att dra mig undan. Måste få tag på Ebba igen. Ställer mig vid sidan, väntar på att någon ska svara. Familjen lämnar scebn, lysena tänds. Jag ser då att det är Becka som är dansaren! Ebba svarar, jag ber henne att säga till Fredrik att sticka upp armen ur folkmassan och vinka. Där är den, hans arm. Mitt ur gruppen med folk sticker den upp, med de välkända gamla armbanden på. Lycka! Jag ler i förbifarten mot Becka, hon ser det nog inte, samtidigt som jag tar all fart jag kan för att komma in bland alla, fram mot den vinkande armen. Armbågarna används för att klämma sig in. Snart ser jag Sofia, och så Ebba. Det är ett särskilt stadigt gäng emellan oss. Jag vågar nog inte trängta mig igenom. "Fikaaa!" Ett finger. Armband. "Ta taaaag", och jag tar tag. Fredrik drar mig igenom dem alla. Jag är framme. Jag klarade det.
Jag har aldrig trängts så mycket med så många under så lång tid någon gång i mitt liv tidigare. Man känner någons hand på ens rumpa, har ingen aning om vems av de sju personer omkring en det kan vara. Så mysigt, ändå. Kent kommer in, solen går upp. En bra konsert ändå. Mycket bättre än vad jag trott. Den där Jocke Berg brukar ju se så tråkig ut i TV-rutan. Det är något särskilt med att stå tillsammans med flera hundra andra och bara hoppa, sjunga. Fast jag sjöng inte. Jag kan inte låtarna. Allt luktar svett, prutt och dålig andedräkt. Så även jag själv. Mys. Kent.
Solen gick ner. Jag åkte hem.
Jens (tyckte svenskanamn.se att Filippas och Kalles barn skulle heta)
Herregud, redan ett nytt inlägg?
Ja, tydligen. Jag kanske börjar bli aktiv. Läskigt. Det är nog Sofiapia som fått fart på mig. Hur som helst, jag har fått ett nytt ämne. Namn.
Gud vad bra, tänkte jag när jag fick det. För namn, det finns det ju hur mycket som helst av. Jag tänkte rikta in mig på svenska namn, då det är dem jag har fått mest erfarenhet av under mitt liv som svensk.
Jag har växt upp med Astrid Lindgren-filmer och böcker (liksom resten av Sveriges nu levande befolkning) och det är nog just därför jag råkat gilla sådana där typiska Astrid-namn. Tänk barnen i Bullerbyn. Det är med andra ord inte från syslöjdsfröken jag fått namnet Kerstin och blivit fäst vid. Britta, Olle, Ester, Bosse och varför inte Astrids eget namn? Astrid är jättefint, tycker jag. Dessutom är det nog lite taktiskt att tänka som jag, för gamla namn kommer tillbaka efter ett tag. Det har jag hört på television.
Ett namn jag inte skulle kunna klara av att döpa någon till skulle nog vara Emma. Jag tycker inte att dte är något fel på namnet så, det är bara det att alla heter det.Det har varit det vanligaste namnet i, vad är det? Typ tio år. Skulle kännas väldigt fantasilöst att döpa någon till det i dagens läge. Just nu ligger det på plats nummer fem på listan (har varit inne och kollat på svenskanamn.se). Det som är vanligast nu är Wilma, vilket ju är jättefint, men jag skulle inte viljan döpa någon till det mest populära namnet i hela Sverige. När jag blir gammal ska mina barn få heta något mer ovanligt, vilket inte behöver betyda helknäppt, men ändå något så att de slipper dela namn med fem andra barn i klassen.
Nu ska jag ta och betygsätta mitt eget namn, tänkte jag. Filippa Kalle. Filippa betyder hästvän. Jag är inte kompis med någon häst, men jag är ändå rätt nöjd med mitt namn. Jag kan inte minnas att jag någonsin träffat någon som heter likadant som mig, mer än om jag träffat någon i förbifarten så där. Något som både kan ses som negativt och positivt med mitt namn är vad det rimar på. Filippa Strippa Pippa Snippa, och så Blåsippa. Man får hoppas att det sistnämnda väger upp de andra, eller något.
Efternamnet då, Kalle. Jag tyckte det var hur pinsamt som helst som mindre. Jag menar, attheta ett förnamn i efternamn?! Det är ju bara komiskt. Inte blev det bättre när varenda upprop gick till typ "Emma? Ja. Erik? Ja. Filippa? Ja. Kalle? Tystnad." Det var verkligen hemskt. Som tur är så har jag vant mig någorlunda, och faktum är att inte många lärare tagit miste på mig och mitt efternamn på sistone.
Jag hittade en funktion på svenskanamn.se. Den gick till som så att man skrev in föräldrars namn, och så fick man ut vad deras barn skulle kunna heta. Den tyckte att jag skulle heta Estelle och min broder Fransiscus. Ärligt talat är jag glad att internet och svenskanamn.se knappt var uppfunnet när jag var liten, för tänk om jag hetat det? Estelle Kalle. Usch, usch, usch. Hade varit ännu värre för brorsan. Stackars lille Fransiscus.
Ja, där var ett inlägg skrivet. Jag fick med vad jag gillar för namn, och vad jag intte skulle döpa mitt barn till. Plus vad jag tycker om mitt eget. Det får räcka för idag. Vad ska jag skriva om nästa gång?
Bajskorven
//Filippa
Ja, tydligen. Jag kanske börjar bli aktiv. Läskigt. Det är nog Sofiapia som fått fart på mig. Hur som helst, jag har fått ett nytt ämne. Namn.
Gud vad bra, tänkte jag när jag fick det. För namn, det finns det ju hur mycket som helst av. Jag tänkte rikta in mig på svenska namn, då det är dem jag har fått mest erfarenhet av under mitt liv som svensk.
Jag har växt upp med Astrid Lindgren-filmer och böcker (liksom resten av Sveriges nu levande befolkning) och det är nog just därför jag råkat gilla sådana där typiska Astrid-namn. Tänk barnen i Bullerbyn. Det är med andra ord inte från syslöjdsfröken jag fått namnet Kerstin och blivit fäst vid. Britta, Olle, Ester, Bosse och varför inte Astrids eget namn? Astrid är jättefint, tycker jag. Dessutom är det nog lite taktiskt att tänka som jag, för gamla namn kommer tillbaka efter ett tag. Det har jag hört på television.
Ett namn jag inte skulle kunna klara av att döpa någon till skulle nog vara Emma. Jag tycker inte att dte är något fel på namnet så, det är bara det att alla heter det.Det har varit det vanligaste namnet i, vad är det? Typ tio år. Skulle kännas väldigt fantasilöst att döpa någon till det i dagens läge. Just nu ligger det på plats nummer fem på listan (har varit inne och kollat på svenskanamn.se). Det som är vanligast nu är Wilma, vilket ju är jättefint, men jag skulle inte viljan döpa någon till det mest populära namnet i hela Sverige. När jag blir gammal ska mina barn få heta något mer ovanligt, vilket inte behöver betyda helknäppt, men ändå något så att de slipper dela namn med fem andra barn i klassen.
Nu ska jag ta och betygsätta mitt eget namn, tänkte jag. Filippa Kalle. Filippa betyder hästvän. Jag är inte kompis med någon häst, men jag är ändå rätt nöjd med mitt namn. Jag kan inte minnas att jag någonsin träffat någon som heter likadant som mig, mer än om jag träffat någon i förbifarten så där. Något som både kan ses som negativt och positivt med mitt namn är vad det rimar på. Filippa Strippa Pippa Snippa, och så Blåsippa. Man får hoppas att det sistnämnda väger upp de andra, eller något.
Efternamnet då, Kalle. Jag tyckte det var hur pinsamt som helst som mindre. Jag menar, attheta ett förnamn i efternamn?! Det är ju bara komiskt. Inte blev det bättre när varenda upprop gick till typ "Emma? Ja. Erik? Ja. Filippa? Ja. Kalle? Tystnad." Det var verkligen hemskt. Som tur är så har jag vant mig någorlunda, och faktum är att inte många lärare tagit miste på mig och mitt efternamn på sistone.
Jag hittade en funktion på svenskanamn.se. Den gick till som så att man skrev in föräldrars namn, och så fick man ut vad deras barn skulle kunna heta. Den tyckte att jag skulle heta Estelle och min broder Fransiscus. Ärligt talat är jag glad att internet och svenskanamn.se knappt var uppfunnet när jag var liten, för tänk om jag hetat det? Estelle Kalle. Usch, usch, usch. Hade varit ännu värre för brorsan. Stackars lille Fransiscus.
Ja, där var ett inlägg skrivet. Jag fick med vad jag gillar för namn, och vad jag intte skulle döpa mitt barn till. Plus vad jag tycker om mitt eget. Det får räcka för idag. Vad ska jag skriva om nästa gång?
Bajskorven
//Filippa
Sofilus
Sofia säger: du ska skriva om...
Sofia säger: du ska skriva om vem du hade varit om du hade levt på vikingatiden!
Om ni inte redan listat ut det så är det Soffe som står för temat dagen inlägg lyder under. Vem skulle jag vara om, jag levt på vikingatiden?
Verkligen bra att hon tar upp det här, för det är ju något jag gått länge och funderat på om jag ska skriva om. Nu blev det här alltså en sista spark i baken för att jag skulle få något gjort! Nu är det bara det svåra kvar: att komma på vem jags ka vara, och skriva själva inlägget.
Jag har fått fundera ett tag över det hela nu, och kommit fram till att ag nog skulle varit en tjugotvåårig kvinna vid namn Gertrud. Jag skulle vara lång och reslig, men ändå liten och sårbar. Jag skulle vara respekterad och karismatisk, men samtidigt fruktad och hatad. Jag skulle vara dotter till en av de större vikingakungar (Rafael Barbaren), men själv kommit på att min faders arbete var både omoraliskt och elakt. Därför bestämde jag mig för att försöka göra en skilnad, där i världen. Det började genom att jag en dag steg upp, klädde på mig mina finaste kläder och väckte hela byn genom att ilsket vråla "Barbaren är död, barbaren är död!". Självklart var han ju inte död bokstavligen (det var min far jag talade om), det var mer för att få folks uppmärksamhet jag ropade det. Snart var hela byn satt i skräck: var deras härskare död? Det blev allt mer kaotiskt omkring, ända tills min far plötsligt tittade ut genom fönstret och ropade "håll fjättran, fåntrattar". Då blev alla genast tysta, och stirrade chockat på den man de trodde de blivit av med för alltid, för att sedan ändra uttryck till något mer anklagande, och stirra på mig. Genast blev jag darrig och nervös, men när jag sa "Rafael är en elak gubbstrutt", var min röst stadig.
Folket omkring mig trodde inte sina öron. Hur kunde man säga något sådant om Rafael den store? Jag själv blev dock allt säkrare, för jag såg i deras ögon att mitt påstående väckte tankar, och hopp om revolution! Kanske hade hon rätt, Rafaels dotter? Kanske var han elak, kanske hade han inte rätt till att förtrycka dem alla?
Sedan så åt vi lite flugsvamp, och så blev vi snurriga. Helt höga på svamp gick vi sedan in till min far, och bjöd honom på lite svamp han med. Självklart ville han int etacka nej, utan tog en hel näve och stoppade i mun (förutom en liten bit som han drog in genom näsan). Sedan gick vi iväg och plundrade grannbyn, för att sedan samlas upp på vår bys torg och sjunga sånger och dansa vilt runt en eld vi gjorde upp, med virket som skulle använts till att bygga ett litet hus till min katt. Hur som helst somnade vi till sist, till ljudet av den sprakande elden. När jag vaknade dagen därpå var jag omgiven av rökiga rester från den bys om varit mitt hem, och människor som varit mina vänner. De hade alal omkommit i den brand som orsakats av elden som varit så mysig dagen därpå. Så fick jag leva resten av mitt liv i skogen, och äta kottar!
Snipp Snapp Snut, sedan tog livet slut.
Så vore det alltså för mig att vara vikingatidsmänniska! Ärligt talat tror jag nog att jag trivs bättre här i nutiden. Jag menar, på vikingatiden var ju inte ens bloggar uppfunna!
Ja, allt för mig.
Peace, folks!
Sofia säger: du ska skriva om vem du hade varit om du hade levt på vikingatiden!
Om ni inte redan listat ut det så är det Soffe som står för temat dagen inlägg lyder under. Vem skulle jag vara om, jag levt på vikingatiden?
Verkligen bra att hon tar upp det här, för det är ju något jag gått länge och funderat på om jag ska skriva om. Nu blev det här alltså en sista spark i baken för att jag skulle få något gjort! Nu är det bara det svåra kvar: att komma på vem jags ka vara, och skriva själva inlägget.
Jag har fått fundera ett tag över det hela nu, och kommit fram till att ag nog skulle varit en tjugotvåårig kvinna vid namn Gertrud. Jag skulle vara lång och reslig, men ändå liten och sårbar. Jag skulle vara respekterad och karismatisk, men samtidigt fruktad och hatad. Jag skulle vara dotter till en av de större vikingakungar (Rafael Barbaren), men själv kommit på att min faders arbete var både omoraliskt och elakt. Därför bestämde jag mig för att försöka göra en skilnad, där i världen. Det började genom att jag en dag steg upp, klädde på mig mina finaste kläder och väckte hela byn genom att ilsket vråla "Barbaren är död, barbaren är död!". Självklart var han ju inte död bokstavligen (det var min far jag talade om), det var mer för att få folks uppmärksamhet jag ropade det. Snart var hela byn satt i skräck: var deras härskare död? Det blev allt mer kaotiskt omkring, ända tills min far plötsligt tittade ut genom fönstret och ropade "håll fjättran, fåntrattar". Då blev alla genast tysta, och stirrade chockat på den man de trodde de blivit av med för alltid, för att sedan ändra uttryck till något mer anklagande, och stirra på mig. Genast blev jag darrig och nervös, men när jag sa "Rafael är en elak gubbstrutt", var min röst stadig.
Folket omkring mig trodde inte sina öron. Hur kunde man säga något sådant om Rafael den store? Jag själv blev dock allt säkrare, för jag såg i deras ögon att mitt påstående väckte tankar, och hopp om revolution! Kanske hade hon rätt, Rafaels dotter? Kanske var han elak, kanske hade han inte rätt till att förtrycka dem alla?
Sedan så åt vi lite flugsvamp, och så blev vi snurriga. Helt höga på svamp gick vi sedan in till min far, och bjöd honom på lite svamp han med. Självklart ville han int etacka nej, utan tog en hel näve och stoppade i mun (förutom en liten bit som han drog in genom näsan). Sedan gick vi iväg och plundrade grannbyn, för att sedan samlas upp på vår bys torg och sjunga sånger och dansa vilt runt en eld vi gjorde upp, med virket som skulle använts till att bygga ett litet hus till min katt. Hur som helst somnade vi till sist, till ljudet av den sprakande elden. När jag vaknade dagen därpå var jag omgiven av rökiga rester från den bys om varit mitt hem, och människor som varit mina vänner. De hade alal omkommit i den brand som orsakats av elden som varit så mysig dagen därpå. Så fick jag leva resten av mitt liv i skogen, och äta kottar!
Snipp Snapp Snut, sedan tog livet slut.
Så vore det alltså för mig att vara vikingatidsmänniska! Ärligt talat tror jag nog att jag trivs bättre här i nutiden. Jag menar, på vikingatiden var ju inte ens bloggar uppfunna!
Ja, allt för mig.
Peace, folks!
