Fredrik
Stora rumpor
Fredrik, håll i dig. Idag är dagen. Dagen med stort D. Dagen då jag skriver om stora rumpor. Du har väntat länge och inte särskilt tålmodigt, men här är det i alla fall äntligen:
Stora rumpor! Vad ska jag skriva om dessa? Till att börja med, vad jag tycker om dem? Ja. Jag tycker att det är jättebra med stora rumpor. För det första måste det vara ganska skönt att sitta på. Lite mjukare än om man bara är skinn och ben, menar jag. Själv har jag en liten och platt rumpa, så jag talar nu helt utan erfarenhet, men det är i alla fall så jag har föreställt mig det här med stor rumpighet.
Former är ju alltid jättefint, och det är ju bättre med fyllighet än spinkighet. Fint är det alltså också. Dessutom är det ju snyggare om någon med fyllig rumpa (Fredrik) shakar loss än om någon med mindre fyllig rumpa (jag) gör det. Det blir liksom att rörelserna syns mer om den är lite större.
Självklart finns det ju gränser för hur stora en rumpa kan vara, för det får ju inte gärna bli bakåttyngd på det hela, liksom. Så länge man inte ramlar baklänges är det ju dock helt okej. Inte för att folk som ramlar baklänges är fula eller har fula rumpor eller så, det är ju bara det att det knappast kan vara bra att ramla och slå i svanskotan i tid och otid. Fast, om man finner njutning i att falla baklänges så är det ju fritt fram.
Finns det några omvända bantningsmetoder som gör att man får en större bakdel, kanske? Jag vet inte. Behöver nog göra lite research där. Om jag hittar en så ska jag nog pröva på, för jag vill kunna skaka arset lika stilfullt som Freddan. Tipsa i kommentarfunktionen, i så fall.
Det var nog ungefär allt jag har att säga om stora rumpor. Så, varsågod Fredrik! Du har fått det inlägg du så länge tjatat om, och dessutom fått det uppkallat efter dig. Jag förväntar mig en kommentar som detaljerat beskriver hur tacksam du är.
(Bild som kommer upp när man söker på stor rumpa)
Yes, det var allt.
Kiss my ass
// Kantarella
Fredrik, håll i dig. Idag är dagen. Dagen med stort D. Dagen då jag skriver om stora rumpor. Du har väntat länge och inte särskilt tålmodigt, men här är det i alla fall äntligen:
Stora rumpor! Vad ska jag skriva om dessa? Till att börja med, vad jag tycker om dem? Ja. Jag tycker att det är jättebra med stora rumpor. För det första måste det vara ganska skönt att sitta på. Lite mjukare än om man bara är skinn och ben, menar jag. Själv har jag en liten och platt rumpa, så jag talar nu helt utan erfarenhet, men det är i alla fall så jag har föreställt mig det här med stor rumpighet.
Former är ju alltid jättefint, och det är ju bättre med fyllighet än spinkighet. Fint är det alltså också. Dessutom är det ju snyggare om någon med fyllig rumpa (Fredrik) shakar loss än om någon med mindre fyllig rumpa (jag) gör det. Det blir liksom att rörelserna syns mer om den är lite större.
Självklart finns det ju gränser för hur stora en rumpa kan vara, för det får ju inte gärna bli bakåttyngd på det hela, liksom. Så länge man inte ramlar baklänges är det ju dock helt okej. Inte för att folk som ramlar baklänges är fula eller har fula rumpor eller så, det är ju bara det att det knappast kan vara bra att ramla och slå i svanskotan i tid och otid. Fast, om man finner njutning i att falla baklänges så är det ju fritt fram.
Finns det några omvända bantningsmetoder som gör att man får en större bakdel, kanske? Jag vet inte. Behöver nog göra lite research där. Om jag hittar en så ska jag nog pröva på, för jag vill kunna skaka arset lika stilfullt som Freddan. Tipsa i kommentarfunktionen, i så fall.
Det var nog ungefär allt jag har att säga om stora rumpor. Så, varsågod Fredrik! Du har fått det inlägg du så länge tjatat om, och dessutom fått det uppkallat efter dig. Jag förväntar mig en kommentar som detaljerat beskriver hur tacksam du är.
(Bild som kommer upp när man söker på stor rumpa)
Yes, det var allt.
Kiss my ass
// Kantarella
Sigismund
Håhå, här kommer ännu ett inlägg. Skriver mest därför att jag kännner att jag borde det. Jag vill ju kunna kalla mig själv aktiv bloggare. Så, vad skriva om?
Stora rumpor? Nej. Orkar inte det just nu. Ett sådant inlägg kräver motivation och engagemang som jag bara inte kan hitta just nu. Men imorgon kanske? Elller i övermorgon? Vi får se, det blir inte nu i alla fall. Någon gång.
Så vad skriva om då? Ehm, ekrar? Sådana där i cykelhjulen, ni vet? Jo, de är ju väldigt bra i alla fall. Om de inte fanns så skulle ju inte själva hjulet sitta fast med mitten av hjulet, och om det intre gjorde det så skulle det ramla bort, och omd et ramlade bort så vore cykeln ofulländad. Då kan man ju inte cykla på den! Så, alltså: ekrar är bra för den som gillar cyklar. Jag gillar cyklar. Jag har en (läs: min mamma har en som jag får låna) gammal damcykel, enväxlad, gnisslig och helt och hållet underbar.
Något som påminner om ekrar, som vår biologibok så klokt påpekade, är de trådar som håller fast linsen som vi borde kunna allt om inför morgondagens biologiprov. De kan ju töjas ut och så, vilket vanliga ekrar inte kan. Fast det är ju bra! Annars skulle ju cykeln vara lika ocykelbar som när den inte hade några ekrar alls! Det vore ju tråkigt.
Sammanfattning:
Ekrar är bra. Biologiprov är dåligt.
Peace, folks!
Stora rumpor? Nej. Orkar inte det just nu. Ett sådant inlägg kräver motivation och engagemang som jag bara inte kan hitta just nu. Men imorgon kanske? Elller i övermorgon? Vi får se, det blir inte nu i alla fall. Någon gång.
Så vad skriva om då? Ehm, ekrar? Sådana där i cykelhjulen, ni vet? Jo, de är ju väldigt bra i alla fall. Om de inte fanns så skulle ju inte själva hjulet sitta fast med mitten av hjulet, och om det intre gjorde det så skulle det ramla bort, och omd et ramlade bort så vore cykeln ofulländad. Då kan man ju inte cykla på den! Så, alltså: ekrar är bra för den som gillar cyklar. Jag gillar cyklar. Jag har en (läs: min mamma har en som jag får låna) gammal damcykel, enväxlad, gnisslig och helt och hållet underbar.
Något som påminner om ekrar, som vår biologibok så klokt påpekade, är de trådar som håller fast linsen som vi borde kunna allt om inför morgondagens biologiprov. De kan ju töjas ut och så, vilket vanliga ekrar inte kan. Fast det är ju bra! Annars skulle ju cykeln vara lika ocykelbar som när den inte hade några ekrar alls! Det vore ju tråkigt.
Sammanfattning:
Ekrar är bra. Biologiprov är dåligt.
Peace, folks!
Enok
Det har varit en spännande resa, som nu idag tar slut. I och med att de rätta svaren presenteras får man inte gissa mer, och går därmed miste om chansen till att vinna det fina priset.
De rätta svaren äro:
Nr 1: Ghandi!
Antal rätt svar: 2
Nr 2: Michael Jackson!
Antal rätt svar: 0
Nr 3: Borat!
Antal rätt svar: 6
Nr 4: Orlando Bloom!
Antal rätt svar: 2
Nr 5: Tomten!
Antal rätt svar: 8
Nr 6: John Lennon!
Antal rätt svar: 0 (Dåligt av er!)
Nr 7: Filippa Kalas/Kantarella herself!
Antal rätt svar: 1,5 (Inte är det här någon Philip, heller! Det kan måhända vara ovanligt med flickor med mustasch, men finns, det gör det!)
Så, då var den stora frågan: vem vann?
Efter att noga ha räknat era gissningar har jag utsett en vinnare, men fajten var hård.
Mina damer och herrar, låt mig presentera mustaschernas mustaschgissare:
ELISE MAJA JENSEN CARTOLANO!
Med sina fyra rätt var hon inte helt överlägsen, den närmaste hade 3,5, men hade trots allt mest av alla! När jag träffar denna unga dam kommer hon att få överta priset, som jag då kommer lägga upp en bild på.
Så, det var allt för idag. Tack alla ni som varit med och röstat! Och ni som inte gjort det:
må ni dö en ytterst plågsam död och sedan spetsas med en högaffel och grillas som ett äpple över helvetets allra varmaste lågor!
Allt för mig, tack och hej!
Peace, folks!
De rätta svaren äro:
Nr 1: Ghandi!
Antal rätt svar: 2
Nr 2: Michael Jackson!
Antal rätt svar: 0
Nr 3: Borat!
Antal rätt svar: 6
Nr 4: Orlando Bloom!
Antal rätt svar: 2
Nr 5: Tomten!
Antal rätt svar: 8
Nr 6: John Lennon!
Antal rätt svar: 0 (Dåligt av er!)
Nr 7: Filippa Kalas/Kantarella herself!
Antal rätt svar: 1,5 (Inte är det här någon Philip, heller! Det kan måhända vara ovanligt med flickor med mustasch, men finns, det gör det!)
Så, då var den stora frågan: vem vann?
Efter att noga ha räknat era gissningar har jag utsett en vinnare, men fajten var hård.
Mina damer och herrar, låt mig presentera mustaschernas mustaschgissare:
ELISE MAJA JENSEN CARTOLANO!
Med sina fyra rätt var hon inte helt överlägsen, den närmaste hade 3,5, men hade trots allt mest av alla! När jag träffar denna unga dam kommer hon att få överta priset, som jag då kommer lägga upp en bild på.
Så, det var allt för idag. Tack alla ni som varit med och röstat! Och ni som inte gjort det:
må ni dö en ytterst plågsam död och sedan spetsas med en högaffel och grillas som ett äpple över helvetets allra varmaste lågor!
Allt för mig, tack och hej!
Peace, folks!
Dan
Dagens inlägg ska bli en liten tävling. Jag lägger upp ett antal bilder på olika mustascher, och ni ska gissa vem de tillhör! Eftersom att det blir så tråkigt om ingen gissar så tänkte jag att alla som läser dett ainlägg kan få skicka in en kommentar med era gissningar.
Okej, nr. 1:
Nr. 2:
Nr. 3:
Nr. 4:
Nr. 5:
Nr. 6:
Nr. 7:
Det var alla deltagande. Varsågod att gissa!
OBS: Man får självklart inte tjuvkika på andras kommentarer och gissningar, då diskas man direkt!
De rätta svaren kommer att publiceras när jag tycker det är dags. Den med flest rätt svar vinner, eh, något.
Okej, nr. 1:
Nr. 2:
Nr. 3:
Nr. 4:
Nr. 5:
Nr. 6:
Nr. 7:
Det var alla deltagande. Varsågod att gissa!
OBS: Man får självklart inte tjuvkika på andras kommentarer och gissningar, då diskas man direkt!
De rätta svaren kommer att publiceras när jag tycker det är dags. Den med flest rätt svar vinner, eh, något.
Jeremiah
Idag är det konfadag!
Ja, hallelujah. Börjar med gudstjänst, som jag kommer komma för sent till. Det verkar i alla fall så med tanke på att jag ligger en bra bit efter tidschemat, men aja. Gud får ha överseende med mig. Sedan så är det resten av dagen med drama, och sådant har jag för mig. Eller äh, jag vet inte. Kanske återkommer ikväll. Förmodligen inte. Det är inte så jättekul att läsa om vad man gjort på konfan, kan jag tänka mig.
Mhm, jag hade en sticka i fingret igår. Det gjorde ont.
Kanske bäst att lägga av nu, innan det blir ännu tråkigare än vad det redan är.
Mhm, ja.
Ät mat!
Peace, folks
Ja, hallelujah. Börjar med gudstjänst, som jag kommer komma för sent till. Det verkar i alla fall så med tanke på att jag ligger en bra bit efter tidschemat, men aja. Gud får ha överseende med mig. Sedan så är det resten av dagen med drama, och sådant har jag för mig. Eller äh, jag vet inte. Kanske återkommer ikväll. Förmodligen inte. Det är inte så jättekul att läsa om vad man gjort på konfan, kan jag tänka mig.
Mhm, jag hade en sticka i fingret igår. Det gjorde ont.
Kanske bäst att lägga av nu, innan det blir ännu tråkigare än vad det redan är.
Mhm, ja.
Ät mat!
Peace, folks
Heath
Meningslöst pladder. Eller också hela sanningen. Kanske är det tröttheten som får mig att känna mig filosofisk?
Hur som helst, läs inte det här om du inte vill bli komplett förvirrad. Jag har varit det hela eftermiddagen, så det speglar nog ganska bra mina tankar och känslor. Lite sådär livsåskådning, från en helt orutinerad och dessutom väldigt konfunderad fjortonåring. Jag har bara skrivit, tänkt ner på pappret. Det brukar inte bli så bra då. Osammanhängande, svårförståeligt.
Okej, tänk så här:
Just nu vet du att du gör något. Du vet att det du håller på med är äkta, att du finns och att du sitter framför datorn och gör något. Helt säker kan du vara, för du kan med alla dina sinnen känna att det är just det du gör. Helt övertygad.
Men säg, om en timme. Du har gått ifrån datorn. Du kanske har gått och lagt dig, kanske läser en bok, kanske ser på teve. Då kan du vara säker på att du gör just det, men att du alldeles nyss satt framför datorn är inget du kan vara helt bombsäker på, trots att du kan minnas precis hur tangenterna avtecknade sig mot din afingertoppar, precis hur mitt blogginlägg var utformat. Du tror dig veta, men kan du vara säker? Kanske är det bara din hjärna som fått för sig att det var det du gjorde, kanske har den helt av sig själv stoppat in ett minne av att du suttit framför datorn? Kanske är minnet planterat? Kanske är det en del av allt, av naturen, av ja, en del av ett kretslopp där minnen utplånas och fylls på, allt eftersom det behövs fyllas ut. Tiden är relativ. Föränderlig. Ett år kan gå så snabbt, en dag kan gå så långsamt. Är det som uppfattas som verkligt verkligt? Om det finns något som kan ändra på saker och ting, någon slags övre kraft som styr över saker, får saker att hänga ihop. Vore det då så konstigt att den eller det kunde få människor att uppfatta saker på det sätt som behövs, för att människan ska kunna leva? Jag talar inte om någon slags gud, jag talar om en naturkraft. Som får allt att hänga ihop. Passa. Skulle människor, som ses som den mest intelligenta och överlägsna arten på vår planet, verkligen kunna sköta en planet helt själva? Behövs det inte något som kan få allt att fungera? Visst, vi håller på att förstöra vår planet, men det är konstigt att vi inte utplånat oss själva ännu?
"Tid är det som man mäter med en klocka." - Albert Einstein
Kanske är det så enkelt. Kanske borde man inte fundera över skaer man ändå inte har någon chans att förstå.
Oh, det här blir nästan pinsamt. Fast man kan väl inte vara smart och logisk jämt? Man får ha i åtanke att jag bara är en liten flicka som fått lust att skriva någonting filosofiskt i sin blogg, helt utan någon några bakomliggande fakta eller annat. Ren fantasi, alltsammans. Fast, man ska inte läsa det här. Äh, glöm allt.
Peace, folks!
Hur som helst, läs inte det här om du inte vill bli komplett förvirrad. Jag har varit det hela eftermiddagen, så det speglar nog ganska bra mina tankar och känslor. Lite sådär livsåskådning, från en helt orutinerad och dessutom väldigt konfunderad fjortonåring. Jag har bara skrivit, tänkt ner på pappret. Det brukar inte bli så bra då. Osammanhängande, svårförståeligt.
Okej, tänk så här:
Just nu vet du att du gör något. Du vet att det du håller på med är äkta, att du finns och att du sitter framför datorn och gör något. Helt säker kan du vara, för du kan med alla dina sinnen känna att det är just det du gör. Helt övertygad.
Men säg, om en timme. Du har gått ifrån datorn. Du kanske har gått och lagt dig, kanske läser en bok, kanske ser på teve. Då kan du vara säker på att du gör just det, men att du alldeles nyss satt framför datorn är inget du kan vara helt bombsäker på, trots att du kan minnas precis hur tangenterna avtecknade sig mot din afingertoppar, precis hur mitt blogginlägg var utformat. Du tror dig veta, men kan du vara säker? Kanske är det bara din hjärna som fått för sig att det var det du gjorde, kanske har den helt av sig själv stoppat in ett minne av att du suttit framför datorn? Kanske är minnet planterat? Kanske är det en del av allt, av naturen, av ja, en del av ett kretslopp där minnen utplånas och fylls på, allt eftersom det behövs fyllas ut. Tiden är relativ. Föränderlig. Ett år kan gå så snabbt, en dag kan gå så långsamt. Är det som uppfattas som verkligt verkligt? Om det finns något som kan ändra på saker och ting, någon slags övre kraft som styr över saker, får saker att hänga ihop. Vore det då så konstigt att den eller det kunde få människor att uppfatta saker på det sätt som behövs, för att människan ska kunna leva? Jag talar inte om någon slags gud, jag talar om en naturkraft. Som får allt att hänga ihop. Passa. Skulle människor, som ses som den mest intelligenta och överlägsna arten på vår planet, verkligen kunna sköta en planet helt själva? Behövs det inte något som kan få allt att fungera? Visst, vi håller på att förstöra vår planet, men det är konstigt att vi inte utplånat oss själva ännu?
"Tid är det som man mäter med en klocka." - Albert Einstein
Kanske är det så enkelt. Kanske borde man inte fundera över skaer man ändå inte har någon chans att förstå.
Oh, det här blir nästan pinsamt. Fast man kan väl inte vara smart och logisk jämt? Man får ha i åtanke att jag bara är en liten flicka som fått lust att skriva någonting filosofiskt i sin blogg, helt utan någon några bakomliggande fakta eller annat. Ren fantasi, alltsammans. Fast, man ska inte läsa det här. Äh, glöm allt.
Peace, folks!
William (Årets vanligaste pojknamn)
Åh, ett nytt blogginlägg! Kul! Idag har jag för ovanlighetens skull haft flera alternativ att välja att skriva om. Ett av dem var stora rumpor, som var ett förslag från Fredrik. Jag har lovat honom ett sådant, men tyvärr inte idag. Nu ska jag nämligen berätta om en lustig sak som hände mig alldeles nyss.
Skolan var slut, och jag var lite sådär allmänt lycklig. Glad i hågen hoppade jag på bussen som släppte av mig någon halvtimme senare utanför mitt hus. In genom dörren, av med skorna, uppför trappan och in i mitt rum. Väl där stod jag med det vanliga dilemmat; plugg eller dator? Beslutet var lika svårt som alltid, och jag bestämde mig för att sträcka ut armarna lite, ifall att det nu skulle underlätta mitt beslut. Då, när min arm var som mest utsträckt, stötte jag emot någonting. Förvånat tog jag ner armarna och blickade uppåt för att se vad som kommit i min väg. Ingenting. Var det något osynligt jag stött ihop med? Var jag utsatt för ett dolda-kameran-trick? Frågorna som cirkulerade i mitt huvud var många, och det enda sättet att få reda på sanningen var att åter sträcka ut min armar, och det gjorde jag. Åter igen nuddade mina fingertoppar någonting, och jag vände upp huvudet för att se vad. Till min förvåning stod jag, Filippa Kalas, och petade på mitt eget tak. Det tak som alltid varit det ouppnåeliga för mig var på plats under mina fingrar. Med växande skräck gick det upp för mig. Jag hade blivit längre sedan jag försökte nå det senast!
Längre. Det betyder att jag blivit äldre, konstaterade jag snabbt. Panikslaget såg jag mig omkring i mitt rummet, och noterade genast att alla mina Barbies var borta. Efter bara några sekunder insåg jag att de nallar och gosedjur som jag en gång hållit så kärt var försvunna, och så var även mina barnböcker och KP-tidningar. Sakta men säkert gick det upp för mig. Jag hade tagit... tagit... tagit ett steg närmare den vuxenhet jag lovat mig själv att undvika!
Fan, var min första tanke. Jävla skit, min andra. Hur gick det här till, min tredje. Ja, hur har det här gått till? Jag var ju fan sju för inte så länge sedan.
Hemskt, va? Min morfar har sagt att när man är tjugo år så har man levt hälften av sitt liv, för resten går jättefort. Jag har levt mer än hälften av halva mitt liv. Och vad har jag uppnått då? Inget. Inget, inget, INGET. Jag borde har räddat världen flera gånger om vid det här laget. Typ ångest. Eller något.
Jag har citerat honom förut, och jag gör det igen.
"Men vad ska man göra? Ingen vet, ingen vet!". Kloka ord från klok pontiak. Sanna ord. Vad ska jag göra? Hämta in mina barbisar igen och vägra växa upp? Skänka alla mina pengar till välgörenhet och ägna resten av mitt liv till att göra världen till en bättre plats att leva på? Nej, det ska jag inte. Som så många ungdomar brukar uttrycka det:
"Orka."
Jag orkar inte.
Peace, folks. På ett ungefär.
Skolan var slut, och jag var lite sådär allmänt lycklig. Glad i hågen hoppade jag på bussen som släppte av mig någon halvtimme senare utanför mitt hus. In genom dörren, av med skorna, uppför trappan och in i mitt rum. Väl där stod jag med det vanliga dilemmat; plugg eller dator? Beslutet var lika svårt som alltid, och jag bestämde mig för att sträcka ut armarna lite, ifall att det nu skulle underlätta mitt beslut. Då, när min arm var som mest utsträckt, stötte jag emot någonting. Förvånat tog jag ner armarna och blickade uppåt för att se vad som kommit i min väg. Ingenting. Var det något osynligt jag stött ihop med? Var jag utsatt för ett dolda-kameran-trick? Frågorna som cirkulerade i mitt huvud var många, och det enda sättet att få reda på sanningen var att åter sträcka ut min armar, och det gjorde jag. Åter igen nuddade mina fingertoppar någonting, och jag vände upp huvudet för att se vad. Till min förvåning stod jag, Filippa Kalas, och petade på mitt eget tak. Det tak som alltid varit det ouppnåeliga för mig var på plats under mina fingrar. Med växande skräck gick det upp för mig. Jag hade blivit längre sedan jag försökte nå det senast!
Längre. Det betyder att jag blivit äldre, konstaterade jag snabbt. Panikslaget såg jag mig omkring i mitt rummet, och noterade genast att alla mina Barbies var borta. Efter bara några sekunder insåg jag att de nallar och gosedjur som jag en gång hållit så kärt var försvunna, och så var även mina barnböcker och KP-tidningar. Sakta men säkert gick det upp för mig. Jag hade tagit... tagit... tagit ett steg närmare den vuxenhet jag lovat mig själv att undvika!
Fan, var min första tanke. Jävla skit, min andra. Hur gick det här till, min tredje. Ja, hur har det här gått till? Jag var ju fan sju för inte så länge sedan.
Hemskt, va? Min morfar har sagt att när man är tjugo år så har man levt hälften av sitt liv, för resten går jättefort. Jag har levt mer än hälften av halva mitt liv. Och vad har jag uppnått då? Inget. Inget, inget, INGET. Jag borde har räddat världen flera gånger om vid det här laget. Typ ångest. Eller något.
Jag har citerat honom förut, och jag gör det igen.
"Men vad ska man göra? Ingen vet, ingen vet!". Kloka ord från klok pontiak. Sanna ord. Vad ska jag göra? Hämta in mina barbisar igen och vägra växa upp? Skänka alla mina pengar till välgörenhet och ägna resten av mitt liv till att göra världen till en bättre plats att leva på? Nej, det ska jag inte. Som så många ungdomar brukar uttrycka det:
"Orka."
Jag orkar inte.
Peace, folks. På ett ungefär.
Sebastian
Åh, hej!
Nytt blogginlägg då, alltså. Vad har jag gjort idag? Jag har väntat på ett strömavbrott som lyckligtvis uteblivit. Det var ju storm, och vi brukar få strömavbrott av minsta vindpust. Jag bestämde mig för att sitta så mycket vid datorn som möjligt eftersom att jag förmodligen inte skulle få göra det på flera dygn. Nu har jag suttit här i princip hela dagen, vilket känns ganska hemskt. Jag borde ha varit ute och motionerat istället. Fast då hade jag nog blåst bort.
Lite gitarr har jag i alla fall hunnit med. Trodde jag kommit på ett eget ackord tills jag förstod att det var ett F som jag spelade. Mmmmmm, jag är fin.
Lyssnat på musik har jag också, mest Familjen och Belle & Sebastian.
Jag tänkte att jag kanske postar ett inlägg direkt efter detta också, för att kompensera de senaste dagarnas inläggsfrånvaro.
Eh, ja. Vi får se om det blir något mer. Bajskorven så länge då. Peace, folks!
Nytt blogginlägg då, alltså. Vad har jag gjort idag? Jag har väntat på ett strömavbrott som lyckligtvis uteblivit. Det var ju storm, och vi brukar få strömavbrott av minsta vindpust. Jag bestämde mig för att sitta så mycket vid datorn som möjligt eftersom att jag förmodligen inte skulle få göra det på flera dygn. Nu har jag suttit här i princip hela dagen, vilket känns ganska hemskt. Jag borde ha varit ute och motionerat istället. Fast då hade jag nog blåst bort.
Lite gitarr har jag i alla fall hunnit med. Trodde jag kommit på ett eget ackord tills jag förstod att det var ett F som jag spelade. Mmmmmm, jag är fin.
Lyssnat på musik har jag också, mest Familjen och Belle & Sebastian.
Jag tänkte att jag kanske postar ett inlägg direkt efter detta också, för att kompensera de senaste dagarnas inläggsfrånvaro.
Eh, ja. Vi får se om det blir något mer. Bajskorven så länge då. Peace, folks!
Seamus
Tre anledningar till varför jag hatar förkortningar.
1. Jag förstår dem inte! Till exempel FTW. Jag vet inte hur lång tid det tog innan jag lyckades förstå vad det betydde. Jag har ovanan att hitta på egna betydelser för det när jag inte förstår, så jag gick omkring och trodde att det var "Fuck The World", vilket var väldigt förvirrande eftersom att det inte alls passade in i sammanhangen. För alla som inte vet betyder det "For The Winning". Varför ska man överhuvudtaget använda engelska uttryck, och varför ska man förkorta dem?
2. Det ser fult ut. Speciellt om man använder små bokstäver, som till exempel "kladdkaka ftw". Varför inte skriva "Kladdkaka för vinsten" istället? Det blir i alla fall finare.
3. Det ses som någonting tufft. Det är en trend, en fluga. Jag gillar inte trender. Jag är en tönt i själ och hjärta, och det gör ont i mig när jag ser förkortningar. De enda som man får använda för mig är förkortningar som "t.ex." och "Ang.". Typiska svenska förkortningar, alltså.
Det som är värre än folk som använder förkortningar är de som använder dem fel. Exempel: någon skriver "LOOOOOOOL". Vad blir det om man skriver ut hela ordet? Jo, Laughing Out Out Out Out Out Out Out Loud. Det är ju döknäppt!
Någonting värt att nämna är att det är förkortningar jag fördömer, inte folk som använder dessa. Om du känner dig träffad får du dock gärna dra ner lite på din använding av förkortningar, i alla fall när du skriver något till mig.
Yes, allt för mig. Peace, folks!
1. Jag förstår dem inte! Till exempel FTW. Jag vet inte hur lång tid det tog innan jag lyckades förstå vad det betydde. Jag har ovanan att hitta på egna betydelser för det när jag inte förstår, så jag gick omkring och trodde att det var "Fuck The World", vilket var väldigt förvirrande eftersom att det inte alls passade in i sammanhangen. För alla som inte vet betyder det "For The Winning". Varför ska man överhuvudtaget använda engelska uttryck, och varför ska man förkorta dem?
2. Det ser fult ut. Speciellt om man använder små bokstäver, som till exempel "kladdkaka ftw". Varför inte skriva "Kladdkaka för vinsten" istället? Det blir i alla fall finare.
3. Det ses som någonting tufft. Det är en trend, en fluga. Jag gillar inte trender. Jag är en tönt i själ och hjärta, och det gör ont i mig när jag ser förkortningar. De enda som man får använda för mig är förkortningar som "t.ex." och "Ang.". Typiska svenska förkortningar, alltså.
Det som är värre än folk som använder förkortningar är de som använder dem fel. Exempel: någon skriver "LOOOOOOOL". Vad blir det om man skriver ut hela ordet? Jo, Laughing Out Out Out Out Out Out Out Loud. Det är ju döknäppt!
Någonting värt att nämna är att det är förkortningar jag fördömer, inte folk som använder dessa. Om du känner dig träffad får du dock gärna dra ner lite på din använding av förkortningar, i alla fall när du skriver något till mig.
Yes, allt för mig. Peace, folks!
Tyrs Olle
Åh, ännu ett inlägg!
Jag började först skriva ett vanligt, tråkigt inlägg om vad jag gjort idag. Inte så kul, va? Så nu har jag bestämt mig för att ta upp viktiga saker i min blogg! Typ skriva krönikor, och sådant. Eh, okej... Någonting viktigt, alltså. Undulater är viktiga! Fast det skrev jagt om i förra inlägget.
Nu har jag suttit här i typ tio minuter utan att komma på något. Huuuuum. Eh ja. Det som skulle ha blivit det mest intressanta inlägget i bloggens historia har just fått världens tråkigaste inledning. Det värsta är att dte inte verkar komma något mer. Det tog stopp, typ.
Så, hejdå. Bädda inte med klister. Peace, folks!
Jag började först skriva ett vanligt, tråkigt inlägg om vad jag gjort idag. Inte så kul, va? Så nu har jag bestämt mig för att ta upp viktiga saker i min blogg! Typ skriva krönikor, och sådant. Eh, okej... Någonting viktigt, alltså. Undulater är viktiga! Fast det skrev jagt om i förra inlägget.
Nu har jag suttit här i typ tio minuter utan att komma på något. Huuuuum. Eh ja. Det som skulle ha blivit det mest intressanta inlägget i bloggens historia har just fått världens tråkigaste inledning. Det värsta är att dte inte verkar komma något mer. Det tog stopp, typ.
Så, hejdå. Bädda inte med klister. Peace, folks!
Ahmed
Ännu ett inlägg. Jag kanske börjar bli aktiv?
Okej. Vad ska jag skriva om nu? Jag vet! Undulater! Det är ju alltid intressant. Okej, hur sköter man en undulat?
Det viktigaste är att den inte ska känna sig ensam. Om man inte är hemma så ofta, om man till exempel jobbar mycket, så ska man se till att den får en kompis. Om man inte har råd med att köpa en undulat till kan man alltid låta radion stå på, eller något annat ljud så att det inte är helt tyst.
Vad ska man döpa en undulat till? Många människor vill gärna ge sina undulater namn. Detta på grund av att det ofta känns lite personligare då. Dessutom blir det enklare att kalla på den. Många människor väljer namn som de själva tycker om, så om de till exempel gillar Harry Potter kan fågeln få namnet Cho, som är Harrys flickvän i femte filmen. Ett annat tips är att välja något man tycker passar på undulaten. Kanske är den väldigt lik Ingvar Oldsberg? Döp den till Ingvar i så fall!
Det man ska undvika vid dop av undulater är svordomar och rasism. Hur kul är det egentligen efter ett tag om man döpt fågeln till Jävla Bäverfitta? Skulle du själv vilja heta det? Nej, just det.
För att undulaten ska överleva måste den ha mat. Den mat den främst föredrar är fröer i olika former. Många undluaters favoritfrö är hirskolv, som är en lång, brun korv med massa fröer på. För att undulaten ska få i sig lite vitaminer får man gärna ge den lite frukt eller bär, för det är alltid gott. Man får dock börja med små mängder så att den inte får magproblem i form av diaré och annat.
Maten ska bytas minst en gång om dagen, och matskålarna ska rengöras en gång i vckan. Fågeln behöver även regelbundet vatten. Om du har möjlighet får du gärna bada fågeln.
Okej, jag orkar inte skriva mer nu. Hejdå. Peace, folk!
Okej. Vad ska jag skriva om nu? Jag vet! Undulater! Det är ju alltid intressant. Okej, hur sköter man en undulat?
Det viktigaste är att den inte ska känna sig ensam. Om man inte är hemma så ofta, om man till exempel jobbar mycket, så ska man se till att den får en kompis. Om man inte har råd med att köpa en undulat till kan man alltid låta radion stå på, eller något annat ljud så att det inte är helt tyst.
Vad ska man döpa en undulat till? Många människor vill gärna ge sina undulater namn. Detta på grund av att det ofta känns lite personligare då. Dessutom blir det enklare att kalla på den. Många människor väljer namn som de själva tycker om, så om de till exempel gillar Harry Potter kan fågeln få namnet Cho, som är Harrys flickvän i femte filmen. Ett annat tips är att välja något man tycker passar på undulaten. Kanske är den väldigt lik Ingvar Oldsberg? Döp den till Ingvar i så fall!
Det man ska undvika vid dop av undulater är svordomar och rasism. Hur kul är det egentligen efter ett tag om man döpt fågeln till Jävla Bäverfitta? Skulle du själv vilja heta det? Nej, just det.
För att undulaten ska överleva måste den ha mat. Den mat den främst föredrar är fröer i olika former. Många undluaters favoritfrö är hirskolv, som är en lång, brun korv med massa fröer på. För att undulaten ska få i sig lite vitaminer får man gärna ge den lite frukt eller bär, för det är alltid gott. Man får dock börja med små mängder så att den inte får magproblem i form av diaré och annat.
Maten ska bytas minst en gång om dagen, och matskålarna ska rengöras en gång i vckan. Fågeln behöver även regelbundet vatten. Om du har möjlighet får du gärna bada fågeln.
Okej, jag orkar inte skriva mer nu. Hejdå. Peace, folk!
Zacharias
Hej Blogg!
Jag har inte bloggat på typ ett sjundedels år, vilket känns rätt sorgligt. Jag skulle ju bli en sådan där blogger, som det brukar kallas. Jag gör nu ett nytt försök till att bli aktiv bloggare.
Okej, dagen bestod av brända bakpotatisar med pankakor och tacoköttfärs, typ. Min moders mor är här, eftersom att jag tydligen inte är pålitlig nog att sitta barnvakt till min broder. Föräldrar är på bröllop.
Mitt samvete säger åt mig att gå och sätta mig hos mormor och se på klassisk musik, min hjärna säger åt mig att plugga och mitt hjärta vill sitta vid datorn. Och man ska väl följa sitt hjärta, va?
Okej, plugg ja. SO-prov, fysikprov och matteprov nu i veckan då va. Inte så jättekul. Har ju lagt upp ett pluggschema då, och jag har ännu inte följt det. Jag måste sitta i minst en timma idag för att komma ikapp, vilket jag inte orkar. Kanske sitter en liten stund innan sovdags. Förmodligen inte.
Mmmmmmmmmmmmusik. Radiohead och Jack Penate mest.
Yeeeeeeeeeeeees. Jag skriver blogg utan att ha något intressant att komma med. Därför fyller jag ut dte hela med extra mycket bokstäver på ord jag gillar.
Kylskååååååååååp. Eh, okej. Jag slutar. Mat är bra. Peace, folk!
Jag har inte bloggat på typ ett sjundedels år, vilket känns rätt sorgligt. Jag skulle ju bli en sådan där blogger, som det brukar kallas. Jag gör nu ett nytt försök till att bli aktiv bloggare.
Okej, dagen bestod av brända bakpotatisar med pankakor och tacoköttfärs, typ. Min moders mor är här, eftersom att jag tydligen inte är pålitlig nog att sitta barnvakt till min broder. Föräldrar är på bröllop.
Mitt samvete säger åt mig att gå och sätta mig hos mormor och se på klassisk musik, min hjärna säger åt mig att plugga och mitt hjärta vill sitta vid datorn. Och man ska väl följa sitt hjärta, va?
Okej, plugg ja. SO-prov, fysikprov och matteprov nu i veckan då va. Inte så jättekul. Har ju lagt upp ett pluggschema då, och jag har ännu inte följt det. Jag måste sitta i minst en timma idag för att komma ikapp, vilket jag inte orkar. Kanske sitter en liten stund innan sovdags. Förmodligen inte.
Mmmmmmmmmmmmusik. Radiohead och Jack Penate mest.
Yeeeeeeeeeeeees. Jag skriver blogg utan att ha något intressant att komma med. Därför fyller jag ut dte hela med extra mycket bokstäver på ord jag gillar.
Kylskååååååååååp. Eh, okej. Jag slutar. Mat är bra. Peace, folk!
