kantarella

Jag skulle ju inte gå på Kent. Jag hann inte skaffa biljetter och sörjde inte precis över det eftersom att jag inte lyssnar på dem. Jag satt hemma i soffan med SO-boken i knät, inställd på att spendera kvällen med plugg inför det stundande provet. Så ringer telefonen, och jag svarar naturligtvis. Det är pappa som låter lite så där lurig på rösten, och till slut får jag ur honom att han via jobbet fått biljetter till Kent. Jag borde nog blivit lycklig, men jag förstod att det skulle bli näst intill omöjligt att kombinera högt betyg på SO-provet med en konsert. Därför fick jag panik. Jag tackade i alla fall glatt och lade på, och började råplugga. Så hände lite till därhemma, som jag inte orkar skriva. Det är bara tur, för det vore oerhört tråkigt att läsa om, misstänker jag. Hur som helst kom vi fram till Cloetta Center där efter ett tag, och så gick vi in genom dörren. In till en sådan där loge som företag får hyra. Pappas jobb hade tydligen blivit inbjudna i en sådan där. Som tur var behövde jag inte vara där under hela konserten, jag fick redan efter några minuter springa ner till plattan för att möta vänner som jag hört av via sms innan.
"Vi står typ längst fram", stod det.

Okej, tänkte jag. Vore inte vara så svårt att hitta dem. Det var när jag kom riktigt nära inpå folkhopen som stod framme vid scenen som jag förstod hur omöjligt det vore att hitta dem. Jag försökte först tränga mig in litegranna, men hindrades av hårda armbågar och arga blickar. Jag fick lite smått panik och ringde upp Ebba. "Vi står nästan längst fram, lite mer till höger", sa hon. Jaha, det gjorde det itne precis lättare. Jag ställde mig vid sidan och försökte komma på någon smart plan. Gjorde mig beredd på att få stå där bredvid ensam i resten av konserten.

"Fikaaaa!" En röst, någonstans ifrån. Jag ser mig förvirrat omkring och finner snart att den kommer ifrån flickan intill som står och dansar järnet. "Hej!" Jag låter nog väldigt konfunderad och var nog väldigt förvirrad till minen också. Det kunde man nog dock inte se i mörkret. Vem är det här, tänker jag. Jag känner att jag behöver säga något, får inte erkänna att jag inte känner igen personen framför mig. Jag har det blinkande ljuset från scenen rakt i ögonen, och allt jag faktiskt kan urskilja är ett blont hårsvall. Jag har ingen aning om vem det är. "Nej, men det är ju du!", säger jag och låter nog bra mycket säkrare än vad jag är. Nej, jag har ingen aning om vem personen framför mig är. Jag blir presenterad för dens kompisar, och snart sätter de allihop fart med att dansa igen. Men vad ska jag göra? Ska jag också dansa, eller ska jag fly? Jag står där en stund, gör lite tafatta försök till något som skulle kunna kallas dans till Familjens Kom säger dom.

Jag bestämmer mig för att dra mig undan. Måste få tag på Ebba igen. Ställer mig vid sidan, väntar på att någon ska svara. Familjen lämnar scebn, lysena tänds. Jag ser då att det är Becka som är dansaren! Ebba svarar, jag ber henne att säga till Fredrik att sticka upp armen ur folkmassan och vinka. Där är den, hans arm. Mitt ur gruppen med folk sticker den upp, med de välkända gamla armbanden på. Lycka! Jag ler i förbifarten mot Becka, hon ser det nog inte, samtidigt som jag tar all fart jag kan för att komma in bland alla, fram mot den vinkande armen. Armbågarna används för att klämma sig in. Snart ser jag Sofia, och så Ebba. Det är ett särskilt stadigt gäng emellan oss. Jag vågar nog inte trängta mig igenom. "Fikaaa!" Ett finger. Armband. "Ta taaaag", och jag tar tag. Fredrik drar mig igenom dem alla. Jag är framme. Jag klarade det.

Jag har aldrig trängts så mycket med så många under så lång tid någon gång i mitt liv tidigare. Man känner någons hand på ens rumpa, har ingen aning om vems av de sju personer omkring en det kan vara. Så mysigt, ändå. Kent kommer in, solen går upp. En bra konsert ändå. Mycket bättre än vad jag trott. Den där Jocke Berg brukar ju se så tråkig ut i TV-rutan. Det är något särskilt med att stå tillsammans med flera hundra andra och bara hoppa, sjunga. Fast jag sjöng inte. Jag kan inte låtarna. Allt luktar svett, prutt och dålig andedräkt. Så även jag själv. Mys. Kent.

Solen gick ner. Jag åkte hem.