kantarella

Det är onsdag, svenskalektion och vår lärare Åsa har med sig en ångmaskin. Liksom resten av klassen kastar jag mig fram för att få plats längst fram, för att sedan som hypnotiserat se hur hjulet snurrade och röken stiga upp ur skorstenen, också det gör de flesta andra av mina klasskamrater.
"Får jag tuta?", frågar jag hänfört och ser frågande på Åsa. Till svar får jag att det gick bra, och så tutar jag två gånger. Pipi, pip. Wow. Jag fick titta i tidningen Åsa fått med i förpackningen, på alla små saker man kan köpa till.
"Jag skulle vilja ha sågen... Och den där! Kolla, den där kan borra som ett hål! Titta på hästen!", säger jag och pekar ut de saker som jag skulle vilja ha, trots att jag inte ens äger någon ångmaskin. Det är mer mig själv jag pratar med än någon annan.
Ett bryskt uppvaknande i form av en armbåge i ryggen fick mig att se mig omkring. Ha, kolla crossnördarna! De ser helt trollbundna ut! Och Johannorna! Hahaha! Men vänta? Var inte jag också en av dem sekunder tidigare? Satt inte jag där som en liten unge och stirrade alldeles nyss? Är det inte att kasta sten i sitt eget glashus, att skratta åt folk som gör detsamma som en själv, även om man bara gör det i tankarna?
Jag struntar i att fundera vidare. Vilar ögonen på hjulet. Runt, runt, runt. Pip, pip, pip.

Lektionen fortsätter med en minst sagt svängig låt om ångmaskiner. Alla i klasen sjunger, mer eller mindre högt.
Jag sjunger högt. "Då går jag ner i min källare, där lever jag sällare, för där har jag kvar min gamla ångmaskin", pip, pip. Då lektionen är över fortsätter vi alla gå och nynna på sången, förutom då jag och mina vänner som sjunger högt. Många tittar säkert snett i korridoren, men det märker jag helt enkelt inte. Först då vi är ute på skolgården möts vi av en mer uppenbar form av motvilja, då Jonte Karlsson dyker upp precis bakom och väser fram ett "Moget". Jag blir lite förvånad över att bli beskylld för att vara barnslig så här på torsdagseftermiddagen (för hans "moget" var ironi), men att det är just han förvånar mig inte ett dugg. Jonathan har haft ett horn i sidan till mig ända sedan vattenglas-incidenten förrförra året. Det ord som var menat till en förolämpning var tydligen inte nog, för nu går han fram till mig och petar på min mössa, för att sedan springa därifrån innan jag hunnit reagera. Återigen, förvåning. Varför komma fram och peta på någons mössa, liksom?

Hur som helst, vi svarar med att höja våra röster ytterligare och avfyra våra trevligaste leenden mot lille Jonte som försvinner iväg framför oss. Vi tror att vi blivit av med honom för den gången, men så plötsligt, när vi ställt oss i gräset i väntan på bussen, ser jag en sten komma farande. En miss. Efter att ha sträckt på mig ser jag honom, tillsammans med en kompis står han en trettio meter bort och kastar sten. På oss. Pojken som alldeles nyss kallade mig omogen står och kastar sten. Birre flyttar på sig, och även Fredrik tar skydd. Jag står kvar och stirrar på honom. Liksom, kasta sten? Han förvånar mig för en tredje gång. Hans beteende hör väl hemma på lågstadiet, om ens det? Det finns bara en sak att göra.

"Då går jag ner i min källare, där lever jag sällare, för där har jag kvar min gamla ångmaskin!", gång på gång, högre och högre. Egentligen är jag trött i rösten och har inte lust att stå och sjunga mer, men så länge han fortsätter kasta kan vi inte ge upp. Til slut gör han i alla fall det, och vi kan äntligen tystna och gå och diskutera kossor som parar sig med Sofia L.

Jag skulle kunna ägna hela det här inlägget till att beskriva hur otroligt dum JK är, men jag låter bli. Istället väljer jag att koncentrera mig på det här med mogenhet. Är jag omogen? Är jag barnslig? Om man dömer efter mitt första stycke så tycker jag ju själv det, i alla fall tycker jag att mitt beteende är barnsligt, fast sedan när jag kommer till den punkt då JK kallade mig omogen så känner jag mig genast mognare. För, inget JK säger är sant, eller hur? Eller är det barnsligt att gå och sjunga högt? Om det är det så vet jag inte om jag vill bli mogen. Jag trivs bra här, under min korkek.


Det känns som om jag borde utveckla mina tankar och mitt resonemang lite här, men det tog liksom stopp nu. Eftersom att jag ändå skrivit en bit väljer jag att ladda upp ändå. Det var ju ett himla bra tag sedan sist. Jag ska bli mer aktiv nu, jag lovar. Det var sportlovet som fick mig att komma av.

Ja, allt för idag nu i alla fall. Puss på er, eller något.