kantarella

Sofia säger: du ska skriva om...
Sofia säger: du ska skriva om vem du hade varit om du hade levt på vikingatiden!

Om ni inte redan listat ut det så är det Soffe som står för temat dagen inlägg lyder under. Vem skulle jag vara om, jag levt på vikingatiden?
Verkligen bra att hon tar upp det här, för det är ju något jag gått länge och funderat på om jag ska skriva om. Nu blev det här alltså en sista spark i baken för att jag skulle få något gjort! Nu är det bara det svåra kvar: att komma på vem jags ka vara, och skriva själva inlägget.

Jag har fått fundera ett tag över det hela nu, och kommit fram till att ag nog skulle varit en tjugotvåårig kvinna vid namn Gertrud. Jag skulle vara lång och reslig, men ändå liten och sårbar. Jag skulle vara respekterad och karismatisk, men samtidigt fruktad och hatad. Jag skulle vara dotter till en av de större vikingakungar (Rafael Barbaren), men själv kommit på att min faders arbete var både omoraliskt och elakt. Därför bestämde jag mig för att försöka göra en skilnad, där i världen. Det började genom att jag en dag steg upp, klädde på mig mina finaste kläder och väckte hela byn genom att ilsket vråla "Barbaren är död, barbaren är död!". Självklart var han ju inte död bokstavligen (det var min far jag talade om), det var mer för att få folks uppmärksamhet jag ropade det. Snart var hela byn satt i skräck: var deras härskare död? Det blev allt mer kaotiskt omkring, ända tills min far plötsligt tittade ut genom fönstret och ropade "håll fjättran, fåntrattar". Då blev alla genast tysta, och stirrade chockat på den man de trodde de blivit av med för alltid, för att sedan ändra uttryck till något mer anklagande, och stirra på mig. Genast blev jag darrig och nervös, men när jag sa "Rafael är en elak gubbstrutt", var min röst stadig.

Folket omkring mig trodde inte sina öron. Hur kunde man säga något sådant om Rafael den store? Jag själv blev dock allt säkrare, för jag såg i deras ögon att mitt påstående väckte tankar, och hopp om revolution! Kanske hade hon rätt, Rafaels dotter? Kanske var han elak, kanske hade han inte rätt till att förtrycka dem alla?

Sedan så åt vi lite flugsvamp, och så blev vi snurriga. Helt höga på svamp gick vi sedan in till min far, och bjöd honom på lite svamp han med. Självklart ville han int etacka nej, utan tog en hel näve och stoppade i mun (förutom en liten bit som han drog in genom näsan). Sedan gick vi iväg och plundrade grannbyn, för att sedan samlas upp på vår bys torg och sjunga sånger och dansa vilt runt en eld vi gjorde upp, med virket som skulle använts till att bygga ett litet hus till min katt. Hur som helst somnade vi till sist, till ljudet av den sprakande elden. När jag vaknade dagen därpå var jag omgiven av rökiga rester från den bys om varit mitt hem, och människor som varit mina vänner. De hade alal omkommit i den brand som orsakats av elden som varit så mysig dagen därpå. Så fick jag leva resten av mitt liv i skogen, och äta kottar!

Snipp Snapp Snut, sedan tog livet slut.

Så vore det alltså för mig att vara vikingatidsmänniska! Ärligt talat tror jag nog att jag trivs bättre här i nutiden. Jag menar, på vikingatiden var ju inte ens bloggar uppfunna!



Ja, allt för mig.
Peace, folks!