kantarella

Sofia har gett mig det så gott som omöjliga uppdraget att skriva om dansbandsamusik. Fem positiva saker och fem negativa. Det försnämnda lär bli svårast. Jag har så gott som ingen erfarenhet inom dne här musikstilen, har aldrig lyssnat på det, och drar mig för att komma i kontakt med det överhuvudtaget. Det är emellertid inte den värsta musikstil jag vet, ibland kan det ju faktiskt vara ganska... mysigt? Just nu lyssnar jag på "Leende guldbruna ögon" med Vikingarna för att komma i stämning.

Okej, de negativa först. Blir nog lättast att börja med det.

1. Takten. Du du du du, liksom. Du vet vad jag menar, det där som är så karaktäristiskt för just dansband. Den är väldigt jobbig, har ingen speciell anledning till varför jag tycker det. Det bara är så!
2. Falska, påklistrade leenden.
3. Christer Sjögren. Nej, nej, nej! Jag kan bara inte med honom. Har ett sådant där "folkkärt leende" som egentligen bara är ett sådant som står i punkt 2.
4. Texterna. Så klichéartat. Handlar alltid om att personen är kär i någon vacker flicka, aldrig något annat.
5. Refrängerna. Klämkäckt svängiga, klistrar sig fast vid hjärnan och vägrar försvinna.

Så var det svåra kvar.

1. Buggen! Jag älskar bugg. Kanske för att jag själv är så duktig på det? (Jag + Fredrik + Bugg = schmachensie!)
2. Gemenskapen! Jag har aldrig själv upplevt den, jag gillar ju som sgat inte dansband, men jag ser att de har det jäkla trevligt, de dyrkande fansen som står längst fram vid scenen för att försöka möta Christer Sjögrens leende ögon.
3. Cowboyhattar. Jag föknippar dem med dansband, jag har fått för mig att det är ganska vanligt i de kretsarna? Det är hur som helst fint. Väldigt fint.
4. Mage
5. Prutten

Ja, jag lyckades nästan i alla fall! Försöka duger, heter det ju.


Ovan ses ett fint fan till Vikingarna som står och viftar med sin skiva (?).


Allt für mich. BajskorveN!