Torbjörn
En tågresa
Jag och min bror sitter på Kustpilen, på väg hem till Linköping. Jag äter på en klubba och lyssnar på iPod, Petter läser i en tidning. Har en sådan där molande känsla i magen, orolig. Jag känner mig... iakttagen. Fundersamt ser jag mig omkring, varken brunkrämsflickorna bredvid, den sovande pojken, motorcykelkillen eller punktjejen mittemot mig har ögonen på mig. Konstigt. Jag bestämmer mig för att strunta i det hela, betrakta våren utanför fönstren istället.
Då plötsligt ser jag: ett par ögon. Utanför fönstret? Nej, det är en spegling. Punktjejens sminkade ögon är rakt på mig, vi ser varandra rakt in i ögonen. Genom fönstret, liksom. Hon försöker psyka mig. Psyka Filippa Kalas. Hon har skaffat sig själv ett problem, det går ju nämligen inte att psyka någon som vägrar titta bort. Jag vägrar titta bort. Så intensivt jag förmår möter jag hennes blick, hon klarar bara några sekunder. Sedan börjar hon pilla upp ett redan stort, uppklippt hål i sina jeans. Höjer volymen på sin mp3, spelar Nightwish. Deras nya hit. Hon känner nog mina ögon på sig, skruvar sig besvärat. Byter till Sex Pistols, sedan Ebba Grön. Min egen iPod är numera pausad, det är därför jag hör allt. Jag funderar över om hon inte får hörselskador av den höga volymen som hon ju måste ha i sina lurar. Till slut ger jag upp uttittningen, slutar titta på henne i glaset. Hon vägrar ändå se på mig. Jag sätter på iPoden igen, bläddrar förstrött i tidningen som Petter nu lagt ifrån sig.
Känslan återvänder. Den här gången vet jag vem det är som betraktar mig, och mina blick går direkt till fönstret. Den här gången viker hon inte av lika lätt. Länge håller hon i, minst en halv minut, men jag ger inte vika. Fortsätter stirra, ler mot henne den här gången. Ha! Det knäckte henne, hon tar upp sin mobil och börjar pyssla med den istället. Jag fortsätter stirra mot hennes ögon, som till en början vägrar lämna mobilens skärm, men efter ett tag letar sig upp mot mina igen. Hela tiden samma mördarblick. Verkligen hatisk. Inte bara "Jag hatar dig". Mer "Fuck you, du är ful. Jag hatar allt och alla, du ska inte tro att du är något va. Torka av ditt äckliga flin, skaffa ett liv. Låt mig vara ditt jävla pucko. Jävla fjortisfan, Fuck the world (ftw)". Jag skräms, faktiskt. Vill inte ge upp. Det är en tävling, en tävling där jag har övertaget. Kan inte ge upp. Måste kämpa. Kämpa. Kämpa.
"Tåget är strax framme i Linköping. Linköping nästa. Tåget närmar sig slutstation. Linköping nästa."
Punktjejen viker av med blicken en sista gång. Jag vann. Ha.
Jag och min bror sitter på Kustpilen, på väg hem till Linköping. Jag äter på en klubba och lyssnar på iPod, Petter läser i en tidning. Har en sådan där molande känsla i magen, orolig. Jag känner mig... iakttagen. Fundersamt ser jag mig omkring, varken brunkrämsflickorna bredvid, den sovande pojken, motorcykelkillen eller punktjejen mittemot mig har ögonen på mig. Konstigt. Jag bestämmer mig för att strunta i det hela, betrakta våren utanför fönstren istället.
Då plötsligt ser jag: ett par ögon. Utanför fönstret? Nej, det är en spegling. Punktjejens sminkade ögon är rakt på mig, vi ser varandra rakt in i ögonen. Genom fönstret, liksom. Hon försöker psyka mig. Psyka Filippa Kalas. Hon har skaffat sig själv ett problem, det går ju nämligen inte att psyka någon som vägrar titta bort. Jag vägrar titta bort. Så intensivt jag förmår möter jag hennes blick, hon klarar bara några sekunder. Sedan börjar hon pilla upp ett redan stort, uppklippt hål i sina jeans. Höjer volymen på sin mp3, spelar Nightwish. Deras nya hit. Hon känner nog mina ögon på sig, skruvar sig besvärat. Byter till Sex Pistols, sedan Ebba Grön. Min egen iPod är numera pausad, det är därför jag hör allt. Jag funderar över om hon inte får hörselskador av den höga volymen som hon ju måste ha i sina lurar. Till slut ger jag upp uttittningen, slutar titta på henne i glaset. Hon vägrar ändå se på mig. Jag sätter på iPoden igen, bläddrar förstrött i tidningen som Petter nu lagt ifrån sig.
Känslan återvänder. Den här gången vet jag vem det är som betraktar mig, och mina blick går direkt till fönstret. Den här gången viker hon inte av lika lätt. Länge håller hon i, minst en halv minut, men jag ger inte vika. Fortsätter stirra, ler mot henne den här gången. Ha! Det knäckte henne, hon tar upp sin mobil och börjar pyssla med den istället. Jag fortsätter stirra mot hennes ögon, som till en början vägrar lämna mobilens skärm, men efter ett tag letar sig upp mot mina igen. Hela tiden samma mördarblick. Verkligen hatisk. Inte bara "Jag hatar dig". Mer "Fuck you, du är ful. Jag hatar allt och alla, du ska inte tro att du är något va. Torka av ditt äckliga flin, skaffa ett liv. Låt mig vara ditt jävla pucko. Jävla fjortisfan, Fuck the world (ftw)". Jag skräms, faktiskt. Vill inte ge upp. Det är en tävling, en tävling där jag har övertaget. Kan inte ge upp. Måste kämpa. Kämpa. Kämpa.
"Tåget är strax framme i Linköping. Linköping nästa. Tåget närmar sig slutstation. Linköping nästa."
Punktjejen viker av med blicken en sista gång. Jag vann. Ha.
Kommentarer
Postat av: Ebba
hahahahahhahahhhhh bäst
Trackback
