Heath
Meningslöst pladder. Eller också hela sanningen. Kanske är det tröttheten som får mig att känna mig filosofisk?
Hur som helst, läs inte det här om du inte vill bli komplett förvirrad. Jag har varit det hela eftermiddagen, så det speglar nog ganska bra mina tankar och känslor. Lite sådär livsåskådning, från en helt orutinerad och dessutom väldigt konfunderad fjortonåring. Jag har bara skrivit, tänkt ner på pappret. Det brukar inte bli så bra då. Osammanhängande, svårförståeligt.
Okej, tänk så här:
Just nu vet du att du gör något. Du vet att det du håller på med är äkta, att du finns och att du sitter framför datorn och gör något. Helt säker kan du vara, för du kan med alla dina sinnen känna att det är just det du gör. Helt övertygad.
Men säg, om en timme. Du har gått ifrån datorn. Du kanske har gått och lagt dig, kanske läser en bok, kanske ser på teve. Då kan du vara säker på att du gör just det, men att du alldeles nyss satt framför datorn är inget du kan vara helt bombsäker på, trots att du kan minnas precis hur tangenterna avtecknade sig mot din afingertoppar, precis hur mitt blogginlägg var utformat. Du tror dig veta, men kan du vara säker? Kanske är det bara din hjärna som fått för sig att det var det du gjorde, kanske har den helt av sig själv stoppat in ett minne av att du suttit framför datorn? Kanske är minnet planterat? Kanske är det en del av allt, av naturen, av ja, en del av ett kretslopp där minnen utplånas och fylls på, allt eftersom det behövs fyllas ut. Tiden är relativ. Föränderlig. Ett år kan gå så snabbt, en dag kan gå så långsamt. Är det som uppfattas som verkligt verkligt? Om det finns något som kan ändra på saker och ting, någon slags övre kraft som styr över saker, får saker att hänga ihop. Vore det då så konstigt att den eller det kunde få människor att uppfatta saker på det sätt som behövs, för att människan ska kunna leva? Jag talar inte om någon slags gud, jag talar om en naturkraft. Som får allt att hänga ihop. Passa. Skulle människor, som ses som den mest intelligenta och överlägsna arten på vår planet, verkligen kunna sköta en planet helt själva? Behövs det inte något som kan få allt att fungera? Visst, vi håller på att förstöra vår planet, men det är konstigt att vi inte utplånat oss själva ännu?
"Tid är det som man mäter med en klocka." - Albert Einstein
Kanske är det så enkelt. Kanske borde man inte fundera över skaer man ändå inte har någon chans att förstå.
Oh, det här blir nästan pinsamt. Fast man kan väl inte vara smart och logisk jämt? Man får ha i åtanke att jag bara är en liten flicka som fått lust att skriva någonting filosofiskt i sin blogg, helt utan någon några bakomliggande fakta eller annat. Ren fantasi, alltsammans. Fast, man ska inte läsa det här. Äh, glöm allt.
Peace, folks!
Hur som helst, läs inte det här om du inte vill bli komplett förvirrad. Jag har varit det hela eftermiddagen, så det speglar nog ganska bra mina tankar och känslor. Lite sådär livsåskådning, från en helt orutinerad och dessutom väldigt konfunderad fjortonåring. Jag har bara skrivit, tänkt ner på pappret. Det brukar inte bli så bra då. Osammanhängande, svårförståeligt.
Okej, tänk så här:
Just nu vet du att du gör något. Du vet att det du håller på med är äkta, att du finns och att du sitter framför datorn och gör något. Helt säker kan du vara, för du kan med alla dina sinnen känna att det är just det du gör. Helt övertygad.
Men säg, om en timme. Du har gått ifrån datorn. Du kanske har gått och lagt dig, kanske läser en bok, kanske ser på teve. Då kan du vara säker på att du gör just det, men att du alldeles nyss satt framför datorn är inget du kan vara helt bombsäker på, trots att du kan minnas precis hur tangenterna avtecknade sig mot din afingertoppar, precis hur mitt blogginlägg var utformat. Du tror dig veta, men kan du vara säker? Kanske är det bara din hjärna som fått för sig att det var det du gjorde, kanske har den helt av sig själv stoppat in ett minne av att du suttit framför datorn? Kanske är minnet planterat? Kanske är det en del av allt, av naturen, av ja, en del av ett kretslopp där minnen utplånas och fylls på, allt eftersom det behövs fyllas ut. Tiden är relativ. Föränderlig. Ett år kan gå så snabbt, en dag kan gå så långsamt. Är det som uppfattas som verkligt verkligt? Om det finns något som kan ändra på saker och ting, någon slags övre kraft som styr över saker, får saker att hänga ihop. Vore det då så konstigt att den eller det kunde få människor att uppfatta saker på det sätt som behövs, för att människan ska kunna leva? Jag talar inte om någon slags gud, jag talar om en naturkraft. Som får allt att hänga ihop. Passa. Skulle människor, som ses som den mest intelligenta och överlägsna arten på vår planet, verkligen kunna sköta en planet helt själva? Behövs det inte något som kan få allt att fungera? Visst, vi håller på att förstöra vår planet, men det är konstigt att vi inte utplånat oss själva ännu?
"Tid är det som man mäter med en klocka." - Albert Einstein
Kanske är det så enkelt. Kanske borde man inte fundera över skaer man ändå inte har någon chans att förstå.
Oh, det här blir nästan pinsamt. Fast man kan väl inte vara smart och logisk jämt? Man får ha i åtanke att jag bara är en liten flicka som fått lust att skriva någonting filosofiskt i sin blogg, helt utan någon några bakomliggande fakta eller annat. Ren fantasi, alltsammans. Fast, man ska inte läsa det här. Äh, glöm allt.
Peace, folks!
Kommentarer
Trackback
