kantarella

Åh, ett nytt blogginlägg! Kul! Idag har jag för ovanlighetens skull haft flera alternativ att välja att skriva om. Ett av dem var stora rumpor, som var ett förslag från Fredrik. Jag har lovat honom ett sådant, men tyvärr inte idag. Nu ska jag nämligen berätta om en lustig sak som hände mig alldeles nyss.


Skolan var slut, och jag var lite sådär allmänt lycklig. Glad i hågen hoppade jag på bussen som släppte av mig någon halvtimme senare utanför mitt hus. In genom dörren, av med skorna, uppför trappan och in i mitt rum. Väl där stod jag med det vanliga dilemmat; plugg eller dator? Beslutet var lika svårt som alltid, och jag bestämde mig för att sträcka ut armarna lite, ifall att det nu skulle underlätta mitt beslut. Då, när min arm var som mest utsträckt, stötte jag emot någonting. Förvånat tog jag ner armarna och blickade uppåt för att se vad som kommit i min väg. Ingenting. Var det något osynligt jag stött ihop med? Var jag utsatt för ett dolda-kameran-trick? Frågorna som cirkulerade i mitt huvud var många, och det enda sättet att få reda på sanningen var att åter sträcka ut min armar, och det gjorde jag. Åter igen nuddade mina fingertoppar någonting, och jag vände upp huvudet för att se vad. Till min förvåning stod jag, Filippa Kalas, och petade på mitt eget tak. Det tak som alltid varit det ouppnåeliga för mig var på plats under mina fingrar. Med växande skräck gick det upp för mig. Jag hade blivit längre sedan jag försökte nå det senast!

Längre. Det betyder att jag blivit äldre, konstaterade jag snabbt. Panikslaget såg jag mig omkring i mitt rummet, och noterade genast att alla mina Barbies var borta. Efter bara några sekunder insåg jag att de nallar och gosedjur som jag en gång hållit så kärt var försvunna, och så var även mina barnböcker och KP-tidningar. Sakta men säkert gick det upp för mig. Jag hade tagit... tagit... tagit ett steg närmare den vuxenhet jag lovat mig själv att undvika!
Fan, var min första tanke. Jävla skit, min andra. Hur gick det här till, min tredje. Ja, hur har det här gått till? Jag var ju fan sju för inte så länge sedan.

Hemskt, va? Min morfar har sagt att när man är tjugo år så har man levt hälften av sitt liv, för resten går jättefort. Jag har levt mer än hälften av halva mitt liv. Och vad har jag uppnått då? Inget. Inget, inget, INGET. Jag borde har räddat världen flera gånger om vid det här laget. Typ ångest. Eller något.

Jag har citerat honom förut, och jag gör det igen.
"Men vad ska man göra? Ingen vet, ingen vet!". Kloka ord från klok pontiak. Sanna ord. Vad ska jag göra? Hämta in mina barbisar igen och vägra växa upp? Skänka alla mina pengar till välgörenhet och ägna resten av mitt liv till att göra världen till en bättre plats att leva på? Nej, det ska jag inte. Som så många ungdomar brukar uttrycka det:
"Orka."
Jag orkar inte.

Peace, folks. På ett ungefär.