kantarella

Gardasil - vaccin mot livmoderhalscancer. Det var reklam på stan, på TV, på Bilddagboken, på Tjuvlyssnat, på min egen blogg. Det förföljde mig liksom. Och visst ville jag vaccinera mig mot de virus som orsakar det, och därmed också minska risken till en hel del andra sjukdomar också. Jag är ju inte ens rädd för sprutor, och Birre som hade tagit sin första spruta sa att det inte gjorde ont. Så småningom var det min mor som gjorde slag i saken och köpte ett recept av vår granne. 400 kronor kostade det. Därefter fick hon åka in till apoteket och köpa själva sprutan, vilken kostade 1600. Med tanke på att den där sprutan kan komma att rädda mig från cancer så var det kanske inte så farligt, men mamma tyckte att det sved ändå. Jag ska ju ha två sprutor till, också.

Så en onsdag var det dags för själva spruttagningen. Jag var rätt nervös, faktiskt, för Birre hade tagit sin andra spruta och sa att den gjorde skitont. Jag var dessutom hungrig innan, så jag köpte mig en hamburgare på Burgerking innan. Jag som inte gillar deras mat. På vägen dit gick vi förbi ett par tuffa killar i tioårsåldern, som varken mor min eller jag la särskilt stor notis vid förrän den ena högt ropade: "DU ÄR SNYGG!". Då vände vi oss båda mot honom, men komplimangen hann inte ens sjunka in förrän den följdes av ett "NOT!". Killarna garvade och mamma och jag log, för när någon uttalar "not" som "natt" kan man knappast annat. Björn Gustafsson är kanske inte något vidare bra föredöme för småpojkar, trots allt.

Snart kom vi fram till den lilla mottagningen. För den var verkligt liten, och den stora palmen som stod placerad i mitten av rummet gjorde knappast det hela bättre. Dessutom var det fyllt med oroliga flickor i min egen ålder som alla väntade på den fasansfulla nål som snart skulle stickas in i deras vänsterarm. Efter att till slut ha fått tag på rätt kölapp satte vi oss ner i en av de osköna fåtöljerna, och strax därpå var det vår tur. Jag fick ge mitt namn och mitt personnummer, och som vanligt gav jag fel. Det här med personnummer är något riktigt knepigt för mig. Till exempel hade jag en period i femman då jag envisades med att lämna fram min mammas jobbs telefonnummer istället för mitt personnummer. På vaccinationsmottagningen var det dock de sista siffrorna som jag blandat ihop.

Hur som helst, vi fick vänta ytterligare, för att till slut släppas in i ett litet rum med vitmålade väggar. En trevlig kvinna i vit sjukhusrock bad mig att slå mig ner på den hårda bristen med papperslakan på, och det gjorde jag också. Hon gjorde i ordning sprutan och ställde några frågor, hela tiden med ett snällt leende. Mitt hjärta dunkade hårdare för varje sekund, samtidigt som jag gjorde allt för att slappna av. "Om man inte är avslappnad så svimmar man", hade någon vänlig själv tidigare berättat för mig, men just den kommentaren var det som gjorde det hela så svårt för mig.
Sköterskan frågade mig om jag ville sitta eller ligga, och jag valde att sitta, för jag visste att ligga gör man bara om man planerar att svimma. "Då kör vi då", sa den leende munnen och jag nickade sammanbitet. Slappna av nu, Filippa.

Aj. Det kändes som om en nål bara sköts rakt in min arm och igenom min muskels vävnader, för att sedan obarmhärtigt dras ut med detsamma. Men vänta, det var ju också det som hände. Ja, inte var det skönt i varje fall. Jag fick ett litet plåster och så lämnade vi mottagningen, jag med min lite halvt avdomnade arm hängande längs sidan. Trots allt kändes det inte så jättehemskt, för så ont gjorde det ju inte. Dagen därpå var smärtan borta.


Ey, ett lyckligt slut. Dock kom det onda tillbaka i förrgår, och nu känns det ungefär som när jag hade brutit armen och det bara nästan hade läkt. Inte jätteont då jag har den avslappnad, mer ont då jag lyfter på den. Mamma sa att det skulle bli bättre om jag simmade tusen meter, och jag gick på det och följde med henne till simhallen igår. Det blev värre. Aj.